2 september 2012

Dödsångesten



De tre jobbigaste minnena är tre olika tillfällen när jag är helt säker på att Frida kommer att dö. Det första är klockan 5:30 på morgonen efter första operationen. När vi gick ner från Barn-IVA vid 1:30 trodde sköterskorna att Frida snart skulle vakna och att de skulle kunna ta bort respiratorn då. Jag trodde att snart var max en timme bort. Vi somnade, helt slut efter en tumultartad dag och jag vaknade med panik vid halvsex. Jag kunde knappt andas och jag minns inte om jag grät eller bara ylade. MakeN vaknade också så klart och höll om mig tills jag fick ur mig all mina hemska tankar. Tänk om hon inte vaknar upp? Tänk om hon aldrig vaknar mer? Hon var ju så liten, så liten och skör! Vad har hon att kämpa för? Hon vet ju inget om hur bra livet kan vara? Hon har ju bara haft ont och mått skit. Tänk om hon inte vaknar upp ur narkosen. MakeN lyssnar och säger "vill du att vi går bort till B-IVA på en gång och tittar till henne och kollar hur det går?". Han är en sån där klok man, som vet vad jag vill och behöver mer än vad jag själv gör ibland. Så vi halvsprang dit (så gott det nu går att halvspringa när man är nyförlöst...).

När vi kom dit hade Frida börjat andas själv i respiratorn och de hade tänkt att ta bort den inom någon timme. Jag blev så lättad att jag började gråta igen, förstås.

Det andra tillfället när jag tror att Frida ska dö är när Frida kommer tillbaka efter operationen då de har satt in en stent (ett metallnät) i hennes ductus. Stentet ska hålla ductusen öppet. Läkarna tror att allt har gått bra men plötsligt sjunker Fridas syremättnad drastiskt och hon börjar flämtandas. Läkaren gör ett ultraljud och ser att stentet inte alls ligger kvar i Fridas ductus utan har förflyttat sig till hennes lungpulsåder. När jag ser det där metallnätet i hennes lungpulsåder, det ser så uppenbart fel ut att även jag ser det, samtidigt som jag hör hennes flämtningar och ser hennes syremättnad dala. Då tror jag att det är kört.

Det tredje tillfället är efter den stora hjärtoperationen, den som blev akut efter den misslyckade stent-operationen. Återigen tvivlar jag på att Frida kommer att vakna ur respiratorn. Efter tre dagar finns det inget som tyder på att hon ska vakna. Frida andas inte alls själv i respiratorn, hon sover djupt trots att de minskar på både sömnmedel och morfin. Återigen kommer samma skräck över mig. Vad gör vi om hon inte vaknar? Måste vi bestämma när de ska stänga av respiratorn? Varför skulle hon vilja vakna, hon har ju bara haft ont? Hur ska hon orka vakna, hur ska hennes kropp orka vakna efter allt den har varit med om? Två operationer direkt efter varandra, det tar ju på lilla kroppen.

Men... så fick vi hålla henne i famnen, trots respirator och alla andra slangar. Då började Frida andas själv och efter ett par timmar vaknade hon upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!