23 november 2012

Dagen - del 2 - hjärtat.

Jo, så var det ju det här med hjärtat. Det som vi har väntat på verkar närma sig. På gott och ont.

Gott: Fridas hjärta fungerar bra nu. Inte lika bra som en person med friskt hjärta. Men alldeles tillräckligt bra. Läkaren tror att Frida kommer att kunna ha ett fullt fungerande tvåkammarsystem. Det vill säga att högerkammaren kommer att fungera som den ska, även utan shunt.

Ont: Det här med shunten. Vi har ju hela tiden vetat om att den inte kommer att fungera resten av Fridas liv. Hjärtat växer. Det gör inte shunten. Nu börjar det bli dags att planera för att göra något åt det. Inom ett år sa läkaren. Inom ett år ska hon undersökas ordentligt och sen bestämmer vi hur vi ska göra. Det finns olika alternativ. Bättre och sämre. Beroende på hur bra/illa det är ställt med lungpulsåder. Förklaring kommer längre ner.

Vi börjar med att titta på ett friskt hjärta. Blått blod (syrefattigt) och rött blod (syrerikt) på rätt ställen. Då ser det ut så här:

Och så här ser Fridas hjärta ut: 
1. Shunten - leder om blodet så att det kommer till lungorna och syresätts i stället för att pumpa ut det i kroppen. Shunten kommer att behöva åtgärdas. 
2. VSD - ventrikelseptumdefekt. Ett litet hål mellan förmaken som gör att blodet flödar åt båda håll. Kanske måste åtgärdas, kanske inte.
3. Segelklaff - eller det svåra ordet tricuspidalisklaff som den heter när det gäller just klaffen mellan höger förmak och kammare. Den är ganska klumpig och fungerar inte fullt ut, men förmodligen tillräckligt.
4. Höger kammare - fortfarande liten men återhämtar sig fortfarande och det finns gott hopp om att den ska fungera fint framöver, även utan shunten. 
5. Lungpulsåderklaffen - boven i dramat. Klaffen är fortfarande inte optimal men fungerar. Eventuellt kommer den att behöva åtgärdas när Frida är vuxen. 

Problemet med shunten är ju som jag skrev att den inte växer. Det gör ju resten av kroppen (även det går lite för långsamt för vissa ;). När aortan och lungpulsådern växer ökar avståndet dem emellan. I Fridas fall sitter det en shunt där och låter dem inte få det avstånd de skulle behöva. Det orsakar en böj på lungpulsådern, det kallas tältning/telting. Det i sig gör att blodet får svårare att passera genom lungpulsådern och till lungorna. Det ser ut ungefär så här:
För att få reda på hur det står till med lungpulsådern så kommer Frida att göra en lungperfusionscintografi (det är många svåra ord!). Den går till så att hon får in ett isotopämne i blodet och sen kollar man med gammakamera hur mycket blod som går till vardera lunga. Ungefär som vi har gjort när de har kollat funktionen i njurarna. Denna ska göras inom ett år.

Beroende på vad den visar så finns det olika alternativ som jag tror kategoriseras ungefär så här:
1. Jämn fördelning av blod till höger och vänster lunga - katetrisering (ingrepp via ljumsken) som pluggar igen shunten.
2. Ganska jämn fördelning av blodet - katetrisering där man pluggar igen shunten OCH sätter in ett stent (metallrör) i lungpulsådern för att hålla den rak.
3. Ojämn fördelning av blodet - operation där man knyter av shunten, rätar till lungpulsådern och eventuellt då också lappar igen hålet (VSD:n) mellan kamrarna.

Läkaren trodde att ingreppet/operationen kommer att ske ganska snart efter lungperfusionscinten. Så om drygt ett år kanske. 

Det blev påtagligt. Även om det var väntat. Och även om det var väntat så lever ju även jag med "det händer inte mig" och blir tagen. Ett år. 

Men först åtta månader utan hjärtkontroll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!