27 november 2012

Ultraljuden.

Förra veckan var rätt omtumlande.

Först måndagens undersökningar av Frida som gav goda besked om viktuppgång och fint hjärta. Samtidigt som vi fick veta att hon måste kollas upp på tillväxtenheten och att det blir någon form av ingrepp på hjärtat om ungefär ett år.

På onsdagen fick vi avslag på ett bygglov vi ansökt om.

På torsdagen var det ultraljud av grahnskottet. Först ut var det kontroll av fosterhjärta. När jag låg där på britsen med magen insmord med ultraljudsklet kände jag hur nervös jag var. Hur nojig jag var. Alla konstiga tankar som kom. Tänk om hen har fel på hjärtat. Tänk om vi inte kan få friska barn. Tänk om det är oss det är fel på. Vågar jag försöka en gång till då? Nej, det går inte. Ska jag bara ge upp? Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Det måste vara bra. Det måste vara bra. Varför säger läkaren inget.

Och så kom de förlösande orden. "Det ser bra ut. Om ni nu kan tro på det..." Vi fnissar, både makeN och jag. Det är samma läkare som kollade Fridas hjärta när hon låg i magen och bara var en liten planta. Som kontrollerade och sa "det ser bra ut". Och som vi trodde på. Tills Frida blev blå och fördes med ambulans till Östra och där vi fick veta att hon hade ett allvarligt hjärtfel. Ett så pass allvarligt hjärtfel att om det inte hade upptäckts i tid så hade hon dött. Om vi hade bott någon annanstans, långt bort. Eller blivit hemskickade för tidigt. Eller inte hade haft en barnmorska som reagerat på något jag inte såg då, nämligen att hon var blå. Då hade Frida dött. Men vi hade tur. En jävla tur.

Nu för tiden kollar man alla nyfödda barns syremättnad när de är ungefär sex timmar gamla. För att upptäcka sånt här. Eller förresten. Inte alla barn. Det beror på var man bor i landet. Bara vissa län gör det, läs här om du vill veta om ditt län gör det. Efter att artikeln skrevs så har Stockholms län börjat kontrollera.

Hur som helst, tillbaka till torsdagen. Läkaren säger att han förstår om vi har svårt att tro på att allt ser bra ut. Han erbjuder oss att göra ett nytt ultraljud om två månader för då vet man mer säkert. Först tänker jag "nej, jag orkar inte". Sen tänker jag "ja". Vi pratar om det. Hur dubbelt det är. Hur glad jag är att jag inte visste då. Hur mycket oro jag slapp. Och å andra sidan. Jag hade varit mer förberedd. Men då hade de tagit henne ganska snart efter förlossningen. Vi hade inte fått det där dygnet tillsammans. Som jag värdesätter så högt. Det är så dubbelt.

Och trots att jag är glad att jag inte visste då. Så vill jag veta nu. Även om man absolut aldrig vet. Så vill jag veta det jag har möjlighet att veta.

När vi direkt efter fosterhjärtaultraljudet gjorde rutinultraljudet var jag mer avslappnad. Jag kunde beundra den lilla sprattelfisken som for omkring och övade inför OS i gymnastik 2024. Jag kunde njuta helt enkelt. Och undra över vad det är för en liten krabat där inne. Undra och förundras.

1 kommentar:

  1. Jag ryser när jag läsar... ni är SÅ tuffa! Och jag HOPPAS verkligen att det är så bra som de säger... åh, det ÄR det!!

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!