1 januari 2013

Tigermammor.



Vecka 24 avslutades ungefär samtidigt som det nya året började. Och en milstolpe passerades, Love-milstolpen. Love är son till min vän, Camilla, och han föddes i v24+0 på hösten 2005. Om du vill läsa mer om Love kan du göra det på Loves fantastiska resa.

Camilla och jag gick i samma klass på universitetet. Vi pratade en del men umgicks inte på egen hand. Jag fick på omvägar höra om det som hade hänt men eftersom jag själv inte hade barn då förstod jag inte vidden av att leva med skräcken och ovissheten. Eller, jag förstod ju på mitt sätt. Nu förstår jag på ett annat sätt. Ett jobbigare sätt.

När Bella var runt ett år hade vi klassfika hemma hos oss. Camilla var av en händelse i stan och var med på fikat. Hon fick höra hur Bella rosslade, pep och lät när hon andades. Astman, som vi inte fick bukt med. Camilla visade en massa tricks man kunde göra för att få det att bli bättre för stunden. Massera ryggen, hoppa i sängen, kasta upp ungen i luften, sitta på pilatesbollen och studsa, ta ett bad... små tips vi faktiskt inte fått av läkare. Läkare som trots allt lade pannan i djupa veck över att Bellas astma inte gav med sig, trots kraftig medicinering. Dessa enkla tips gjorde att Bella hostade bättre och djupare vilket i sin tur gjorde det t ex lite lättare att somna.

Dagen efter Camilla varit på besök fick jag ett långt mail av henne med tips på mediciner, apparater och mjukare andningsmasker, länkar till olika sidor samt en massa mer information och tips. I och med att Love föddes så tidigt var hans lungor inte utvecklade, det var en del av alla svårigheter de hade i början. Camilla hade alltså en rejäl kunskaps- och erfarenhetsbank när det gällde detta.

Nästa gång vi träffade läkaren hade jag en lång lista med krav på vad jag ville att Bella skulle få hjälp med. Han häpnade och kollade upp det han inte visste. Vi fick flera nya mediciner och vi fick en mask som passade Bellas ansikte bättre. Även om astman inte blev bra över en natt så blev det lite bättre och framför allt gick inhaleringarna mycket bättre.

Camilla och jag mailade frekvent den perioden och jag fick mycket stöd och råd och kunskap. Efter hand blev kontakten mer sporadisk. Tills Frida slutade äta. Då fick jag mail av Camilla igen och hon berättade om Loves problem med ätandet, som de hade lyckats vända. Återigen mailade vi frekvent och jag fick råd och stöd och kunskap.

Camilla berättade också vad en sköterska hade sagt till henne när de kämpade med Love: Vissa barn behöver tigermammor till föräldrar. De behöver någon som kämpar för dem, för deras liv, för deras bästa. Och inte bara en kort period, utan ofta i långa perioder. Kanske hela livet.

Camilla är en tigermamma. Jag är en tigermamma. Och vi är många flera där ute.

Och Camilla, jag är så tacksam för allt du har gett - tid, råd, stöd, kunskap, förståelse. Kram!

3 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg. Jag brukar bli rörd i vanliga fall men nu började jag gråta på riktigt.
    Tigermammor.

    SvaraRadera
  2. Härligt inlägg. Blir det inte dubbelt så bra om de dessutom har en lejonhanne som kan växeldra lite :)

    //Kennet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att i tigermammor så ingår både mammor och pappor :) men om du hellre vill symboliseras som lejonhanne så går det finfint det med. :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!