15 januari 2013

Trotsar trotset.

Jag är lite pretto på det viset att jag egentligen inte säger trots, utan självständighetsutveckling. Trots rubriken. Jag har bl a läst Jesper Juuls böcker om barn och blivit färgad av det. Jag tror att de flesta barn vill visa sig självständiga, snarare än att egentligen trotsa sina föräldrar. I stället skulle jag vilja påstå att det är föräldrarna som trotsar. Jag själv är väldigt trotsig emellanåt. Jag vill väldigt gärna ha det på mitt sätt. Även om jag intellektuellt förstår att i vissa situationer borde det vara bäst att backa, så är det ändå svårt att göra det. Jag gissar att det är den där prestigen som står på spel. Puh.

För att ge ett exempel på mitt trotsande.

Det här hände någon vecka före jul. Det är morgon, vi ska iväg till förskolan. På morgonen kissar man, borstar sina tänder, klär på sig och äter frukost - dock ej kanske i just nämnda ordning. Frida ville inte klä på sig och hon ville inte kissa. Dumma unge. Tiden går och jag börjar bli stressad. Med lite lirkande får jag på Frida kläderna och till slut är det bara toabesöket kvar.

Jag: Du måste kissa innan vi går till förskolan. Ska jag hjälpa dig av med byxorna?
F: Jag vill inte kissa.
Jag: Nähä, men det måste du. Varje morgon ska du borsta tänderna, klä på dig och kissa. Så är det bara. Ska jag hjälpa dig?
F: Jag vill inte kissa!!!
Jag: Nähä, men nu är det så att du ska kissa.
F: Jag vill inte kissa!!!!

Och det är nu jag börjar bli svettig, stressad och mitt trotsande är redan ett faktum. Jag kan ju egentligen inte bestämma att Frida ska göra en sådan elementär sak som att kissa. Hon kanske inte är kissnödig. Jag tycker förstås mig veta att hon borde vara det, för att jag är det på morgonen.

Jag blir irrriterad när hon inte gör som jag vill. När hon struntar i mina principer. Mina principer. Jag vill ju gärna få min vilja igenom eftersom jag tycker mig veta bättre.

Hur som helst. Det går över styr. Och i stället för att backa och ta några steg tillbaka och fundera över om hon verkligen måste kissa nu, eller om det kanske går precis lika bra att göra det på förskolan, så far jag fram som ett jehu. Jag tar av henne byxor och trosor. Frida protesterar förstås. Men 10kg och 87cm har inte så mycket att säga till om när 75kg och 178cm hormoner och prestige far fram. Till slut sitter hon på toan. Gråtandes. Ylandes. Tårar som sprutar. Förbannad. Förnedrad. Hulkandes.

F: Ja-aah vi-hiiill-i-ihinte-kiiihiissa!!
Jag: Jo! Du ska kissa!!

Till slut förstår jag ju att det här inte funkar. Det går inte att tvinga någon att kissa. Så jag lyfter ner en gråtande och arg skrutt från toaletten. Jag vet ju att jag har gjort helt fel. Ändå kan jag inte säga förlåt riktigt än. Jag måste smälta min förlust först. Att jag inte fick som jag ville. Att det inte blev så som det borde vara.

Ni fattar va?! Det är svettigt att skriva det här förstås. Jag skäms.

Innan lämning på förskolan förmår jag mig i alla fall att säga förlåt. Frida förlåter mig, förstås. De är ju bra på det, ungarna. De där tåliga, älskade småskitarna.

Sedan dess frågar jag i stället "vill du kissa hemma eller på förskolan?"... och oftast blir svaret "förskolan" och så är det bra med det.

Retrospektivt så var det ju inte Frida som trotsade, det var jag. Och det bästa jag kunde ha gjort var att ge upp i tid. Ta flera steg tillbaka. Lämna över beslutet till Frida. Hon är nämligen kompetent nog att veta vad hon vill och om hon måste kissa eller inte.

Det är svårt att kliva tillbaka. Jättesvårt. Men jag tränar. Tränar på att sluta trotsa.

10 kommentarer:

  1. Så bra skrivet! Ofta är det ju vi vuxna som trotsar och så får de stackarsbarnen skyllen. Det är inte lätt att vara ett litet barn som utvecklas. Vi måste hjälpa dem igenom dessa sk "trotsperioder"

    Kram nina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Vi måste hjälpa de att bli de där fina, självständiga människorna vi vill att de ska bli.

      Radera
  2. Ojoj, vad jag känner igen mig! Det är svårt att inse i just sådana stunder vem det är som trotsar. Många gånger är det där som är så viktigt för mig kanske inte alls så väldigt viktigt om jag tänker efter en extra gång. Tack för ett nytt begrepp också! Här är det mycket självständighetsutveckling som pågår just nu.
    /Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svettigt att göra den där efteranalysen men förhoppningsvis nyttigt :) Kan tänka mig att T tränar sig i självständighet! :)

      Radera
  3. Vilken fin blogg du har. Vi har liksom inte orkar göra så mycket annat än att ta hand om Sebastian och oss själva. Befunnit oss i "bubblan". Men nu börjar orken återvända lite och har bara börjat läsa lite här. Det är ibland svårt att vara förnuftig mitt i situationen men du verkar i alla fall analysera och dra lärdom, vilket är fantastiskt bra tycker jag :)

    //Kennet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kennet! Jag förstår att ni inte orkar, det ni gör nu är mer än tillräckligt ju! Jag orkade inte läsa andra bloggar förrän vi hade varit hemma från sjukhuset åtminstone någon månad.

      Radera
  4. Dessa ord har levt i mitt inre sen jag först läste dem. Gett mig nytt perspektiv. Om mitt trots. Ojoj vad jag trotsar ibland. Skäms lite. / maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir... :) Att det inte bara är jag som måste skämmas :) och att jag kan bidra med lite insikt. Det känns bra det!

      Radera
  5. Måste bara får säga att jag rekommenderat denna sida på fb - ang trotset. Ser nu att två av mina bekanta läst och delat vidare;) / maria

    SvaraRadera
  6. Tack! Men det är så klart lite dubbelt... hehe ;)

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!