1 februari 2013

Träningen.

För det mesta så är jag ganska cool och normal med min graviditet. Det mesta känns bra. Jag börjar få tillbaka lusten att göra saker. Jag är visserligen tröttare än normalt men inte längre på det där förlamande sättet.

Det är väl två grejer som jag har en hang up på. Målbilden och träningen. Vi börjar med träningen.

Jag gillar att träna. Att röra på mig. Jag joggar, går på pass på gymmet, åker längdskidor, promenerar, när tillfälle ges åker jag gärna telemark eller cyklar mountainbike. Jag försöker träna tre gånger i veckan. Det känns lagom, för både kroppen och för vardagen.

När jag var gravid med Bella sa en barnmorska till mig att jag skulle sluta anstränga mig. Jag fick cykla men om det blev en backe skulle jag gå av och leda cykeln. Jag skulle inte ta ut mig. Jag trodde på henne, det var ju första barnet... Jag gjorde lite yoga och vattengympa samt promenerade, men inte så värst mycket mer. Det funkade förstås. Men vägen tillbaka till det normala, aktiva livet, jag hade innan, var lång. Och jobbig.

Med Frida tränade jag som vanligt ganska länge. Jag joggade till v18 och tränade coreboll, yoga, gravidvattengympa och åkte längdskidor fram till någon dag innan Frida föddes. Lugnt visserligen. Väldigt lugnt men jag höll igång. Motionerade.

Jag har tänkt på det, och varit glad för det, väldigt många gånger. Att jag höll i gång. Jag har fått för mig att det var därför jag orkade springa efter barnmorskan två trappor upp till neonatal på Mölndals sjukhus när Frida blev blå. Att det var därför jag orkade gå fram och tillbaka i kulvertarna mellan ett tomt rum på BB och Frida på BIVA/avd 323. Min kropp orkade. Jag orkade. Jag är glad för att den orkade. Annars hade det varit ännu ett jobbigt moment. Att behöva åka rullstol eller rullas in med säng. Jag såg mammor som fraktades fram så. Som var tvungna att be om hjälp, säga till när de ville till sitt barn. Eller gå på toaletten.

Jag är också glad att jag orkade gå de där promenaderna med makeN. Då när vi tog en paus från sjukhuset och ventilerade oron, fnissade åt Bellas upptåg, grät över det som hänt eller bara var tysta. Det var skönt att komma bort från sjukhuset.

Så jag gör mig beredd nu. Förbereder kroppen på att klara en till nyfödd som är svårt sjuk och inte får vara på samma ställe som jag. Som jag måste springa efter eller springa till. Jag tränar och håller igång. Motionerar.

2 kommentarer:

  1. Det är jättebra att du motionerar och håller igång och förbereder dig... men mest för att orka med den ansträngning det ALLTID är att få en bebis. Även en frisk sådan!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis! Det är ju det. :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!