5 mars 2013

Tillbaka.

Jag har tänkt på det där med att stå tillbaka. Att undvika att trotsa. Inse att det inte är hela världen om ungen borstar tänderna nu på morgonen när vi har bråttom. Det kanske går bra att göra lite extra i kväll, eller om någon vecka, om det nu är på det viset. Eller för all del, om det inte kissar hemma på morgonen.

När Bella var liten var jag väldigt trotsig. Jag hade väldigt många åsikter, regler och förhoppningar - precis som många föräldrar har med första barnet. Bella och jag hade många viljekrockar. Jag har burit iväg henne, skrikandes och gråtandes, från kompisar, lekplatser och allt vad det nu är. Jag har klätt på henne kläder mot hennes vilja, och jag har tagit av henne kläder som hon ville ha på sig. Jag har borstat tänderna på en förbannad unge som hellre ville titta på bolibompa. Jag har suttit vid hennes sängkant, irriterad för att hon aaaaldrig somnade. Det har blivit många tårar av frustration för oss båda. Det har blivit många kramar för att säga förlåt.

Det är förstabarnet det. Det lilla provexemplaret. Som lär en ett och annat.
När sen andra barnet kommer släpper man viss kontroll. Det är inte nödvändigt att hela tiden ha koll på var barnet befinner sig i huset. Det är inte helt nödvändigt att de äter upp maten innan de får efterrätt. Det kanske är okej att få lördagsgodis fast man bara är två år.

Lite av föräldratrotset kan släppa när andra barnet kommer. Man har inte tid och ork att kämpa emot på samma sätt.

Mycket av föräldratrotset kan släppa om man får ett barn med hjärtfel. Först och främst för att det finns det så mycket tacksamhet. Tacksamhet för att man har ett levande barn i sin famn. Fram till nu i höstas kan jag räkna gångerna på en hand som jag har blivit arg, på riktigt, på Frida. Frida å sin sida har dock vid flera tillfällen varit urförbannad på mig och makeN. Det är tur att hon inte är lika tacksam.

Och det där med att stå tillbaka, det kan jag nog till stor del tacka matproblemen för. Om man, som vi,  har stått tillbaka och inte gett sitt barn mat fast man kan och fast man vet att barnet behöver det, för att man vill att barnet själv ska lära sig att veta när det behöver mat och hur det då ska göra... Om man har stått tillbaka på det mest basala, då är det inte lika svårt att stå tillbaka och låta barnet få sova i det älskade, men ack så smutsiga nattlinnet, eller låta det strunta i att tvätta händerna efter maten...

Det blir så oviktigt, det är så små detaljer, i något som är ofantligt stort.

Nu kanske det låter som att jag daltar och curlar. Det gör jag faktiskt inte. Jag försöker bara välja mina strider. Precis som ni.

2 kommentarer:

  1. Dalta o curla, nä det där är inte att dalta och curla. Jag tänker att dalta och curla innebär att ge dem allt de pekar på och att aldrig utmana dem och låta dem ta konsekvenserna av sitt handlande. Kramkram

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!