4 april 2013

Puuuuuh.

Alltså. Ibland gör man det lite onödigt spännande för sig. Typ.

I fredags tog vi tåget upp till Örnsköldsvik, för att fira påsken hos makeNs föräldrar. Tio timmars tågresa från Göteborg. Dagtid. Med två barn. Och tre veckor kvar till beräknad förlossning. Man kan säga att jag kände mig cool och optimistisk när vi bokade. Not so much dagarna innan. Det går vattkoppor på dagis dessutom. Och hur bra jag än trivs uppe i norr, hos svärisarna, så hade jag ingen lust att bli fast där. Varken på grund av vattkoppor eller bebisfödande. Även om det hade varit bekvämt med barnvaktandet förstås! Och markservicen. Men jag vill ju välja själv.

För att öka på spänningen var vi och hälsade på makeNs bästa kompis med familj som bor en bit utanför Ö-vik. Vi fick en härlig eftermiddag ute i solen och en fnissig kväll med jättegod mat. Vid läggdags kräks familjens äldsta dotter. Lite på min hand, mycket på golvet. Senare på kvällen är det mammans (o)tur. Och på natten pappans. Vi smiter iväg så fort vi kan morgonen efter...

Då är det två dagar kvar till planerad hemfärd. Jag nojar. Men vi klarar oss. Helt plötsligt sitter vi på tåget. Alla är friska. Vi passerar Härnösand, Stockholm och Skövde. Inga spyor. Inga värkar. Hemma.

Idag på morgonen har jag hämtat familjens nya tillskott. En svart, blänkande, fin och liten bil. Med en alldeles perfekt liten backspegel :). Jag har också hunnit med att vara på Sahlgrenska och blivit vägd och mätt på alla håll och kanter och fått dåligt samvete för att jag inte ville göra en fettvävnadsbiopsi. Jag är med i en studie där gravida kollas. De kollar matvanor och fettmängd, tar blodprover, urinprover och hoppsanhejsan. Vid första tillfället, det är ett var tredje månad, gjorde de en sån där biopsi och jag tyckte att det var rätt obehagligt. Dessutom blödde jag ganska länge efteråt (flera timmar) och fick ett blåmärke som var över en kvadratdecimeter stort. På magen. Jag är jädrigt bra på att "ställa upp" och göra saker som jag kanske egentligen, innerst inne, kunde vara utan. Det här var en sån sak. Så jag sa "Nej, jag vill inte göra det idag. Jag tyckte att det var obehagligt." Det var lite jobbigt, jag fick dåligt samvete men jag stod på mig. Heja mig. :)

Efter Sahlgrenska var det dags för mvc. Sammanfattning av graviditeten och mer provtagning. Jag är som en urkissad nåldyna idag, kan man säga...

Hur som helst. Just nu är allt på topp. Det är sol ute, sol inne. MakeN är på jobbet. Bella & Frida är på förskolan. Jag har sovit middag (eftersom jag sover helt kass på nätterna, zzz). Nu är jag där, vid den punkten som jag har längtat efter. Jag har fått en liten stund för mig själv. Jag har en plan om en promenad i solen innan hämtning av vildarna.

Nu har jag hunnit med det jag ville. Nu är jag redo för bebis! Äntligen! Puuuh.

Undrar förresten hur många fler barn på förskolan som har fått vattkoppor under påsken...

5 kommentarer:

  1. Urkissad nåldyna. :D Den var bra! Skönt att ni slapp kräksjukan.
    /Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bättre än en urblåst pruttkudde :)

      Radera
  2. Wow, det var starkt jobbat. Jag som avstår den längden av resa med ett barn och två föräldrar, utan graviditet inblandad. Härligt att höra att du känner dig redo för knyttet som ska komma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har gjort det en gång förut och jag tror vi sa "aldrig mer" den gången, också :)

      Radera
  3. Åhhhh fy jag har fortfarande dåligt samvete - jag som får panikångest och svettas ymnigt bara jag hör ordet magsj..... I en telefon. Helt otroligt att ni klarade er!
    Kraaaaam
    FruB

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!