7 maj 2013

Backtracking.


18 dagar har Abbe varit hos oss. 18 dagar med gos, närhet, hud mot hud, gråt, skrik, förtvivlan, kräkningar (både blupp och kaskader), fniss, sniffande, njutande. 18 dagar som vi inte hade med Frida. 

Den här första tiden har jag verkligen känt att vi missade väldigt mycket med Frida. Jag vet inte om hon hade ont i magen på kvällarna och natten, för jag var ju inte där. Jag vet inte när hon slutade att bajsa mitt i natten. Jag vet bara att hon sov när vi gick och sov när vi kom. Jag vet om hon sondmatades eller hade klarat att dricka på flaska, för det kunde jag läsa i journalen. Jag vet att hon fick min bröstmjölk. Men inte av mig. Jag kunde läsa hur mycket hon hade kissat och om hon hade bajsat. 

På många sätt känns det verkligen att det är sex år sedan jag hade en nyföddis. De där första dygnen när de äter hela tiden, eller sover hela tiden... De har vi ju bara upplevt med Bella. Den oroliga magen på kvällen. Svårt att komma till ro. Amma hela kvällen och halva dagen. Sitta fast i soffan. Byta blöjor i parti och minut. Lukta. Vila. Hud mot hud. Allt det har vi bara upplevt med Bella. 

Även om Frida inte fick lika mycket tid med oss så fick hon väldigt mycket fokus den tid vi var där. Då var det bara henne. Då fanns bara hon. Vi satt med henne i famnen tills ben och rumpa värkte. Vi turades om att vara med henne på kvällarna. 

När Frida sen kom hem från sjukhuset var hon van vid att ligga själv i en säng. Hon var van vid att somna själv. Hon var van vid mat var tredje timme. Hon bajsade inte på natten. Vi hade inte direkt några stökiga kvällar och nätter. 

Abbes första tid har varit otroligt mysig. Vi får lära känna honom bit för bit och han oss. Vi ser de små nyanserna i utveckling. Vi ser hur ögonen blir klarare och vaknare. Vi får vara med. Inte bara om det mysiga utan även om stökiga kvällar och nätter. Det är förstås skitjobbigt att inte få sova. Det är ännu värre att det beror på att han är ledsen. Ungefär två timmar varje kväll har han det jobbigt. Han har svårt att komma till ro. Men när han väl somnar så sover han gott i 3-4 timmar. Och jag är ändå så glad att jag får vara med om det här. Att jag vet sånt här. För det är så mycket mer värt än motsatsen. Och att gå upp klockan 2 och klockan 5 för att pumpa brösten... ja, då väljer jag mycket hellre att vara vaken mellan 2 och 5 för att trösta liten skrutt och amma om och om igen.

En annan sak som har varit nyttig är ju att se hur mycket Abbe faktiskt sover. Det kan vara dagar då han sover i princip hela dagen. Han kanske är vaken 5 min mellan amningar och blöjbyten på dagen och sedan kanske en timme på kvällen. Det tog flera dagar innan han "öppnade ögonen" på riktigt, innan vi såg att han såg och var medveten. 

Det betyder att Frida inte bara sov hela tiden för att hon hade hjärtfel. Utan för att hon också var nyfödd. Då trodde vi att allt berodde på hjärtat. Det är skönt att det faktiskt inte bara var det.

4 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Har precis samma, men lite annorlunda ändå, tankar just nu. Storasyster föddes med omogna lungor av okänd anledning och vi var på neo i över en månad, med oro och allt vad det innebär när ens barn inte är friskt. Och vår lilla föddes för en dryg månad sedan och är frisk och kry! Känner igen det där med att stora kunde somna själv, äta sällan (hade napp från dag 1) mm. Däremot inser jag på många sätt först nu hur sjuk storasyster var, vad som inte bara var bebis, som vi trodde då.. Hon var inte alls så här pigg och vaken när hon var i samma ålder.
    / Kia

    SvaraRadera
  2. Samma och tvärtom. Och sen är det ju olika barn också, det måste man också komma ihåg. Bella var vaken mycket, mycket mer än Abbe t ex. Tack för kommentaren!!

    SvaraRadera
  3. Kram till er och vilket fiiiiiint kort på Abbe, mästerfotografen!

    SvaraRadera
  4. Tack! Du får komma hit och fota oss också! :)

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!