2 maj 2013

Gropen.

Den här stora, lilla sexåringen vi har. Vårt lilla aprilväder. Ett yrväder med ömsom sol, ömsom regn. Intensiv. Intensiv så in i Norden.

Och den där lilla, stora treåringen. Som är en pajas utan dess like emellanåt. Och som är väldigt känslig för vårt humör, om en rörelse är för snabb eller en ton lite hårdare än den behöver så kommer frågan snabbt. "Är du arg eller är du glad mamma?"

När makeN och jag är trötta. Sömnbrist, eller överflöd av jobb/vardag. Då är det intensiva påfrestande. Då hinner vi inte med. Vi hinner inte svara på de tio första frågorna innan det ställs nya. Vi orkar inte med alla "får jag hjälpa till?", "vad gör du?", "jag vill också!!!", "jag kan själv!!"... Det blir en negativ spiral. När vi är så där trötta och tråkiga och känner oss otillräckliga. Då blir behovet av uppmärksamhet förstås ännu större. Och frågan om vi är "arg eller glad" kommer alldeles för ofta och det är på tok för jobbigt att säga "jag är arg". När det egentligen inte finns någon anledning att vara det. Eftersom det inte är deras fel att jag är trött. Det är inte deras fel att jag inte lyssnar första gången eller inte orkar med självständiga barn. Det är bara mitt fel och jag vill inte vara arg. Egentligen.

Det har varit en längre period med trötthet. Graviditeten & förlossningen för min del och makeN som har fått dra ett tyngre lass hemma på grund av det. Jag har varit snäsig, tråkig och sur. Sagt "nej" till det mesta för att det känns lättare än att säga ja.

Jag har tänkt att när tröttheten går över, då.. då ska jag bli en bra mamma igen. Den där glada, som vill göra saker. Men när går tröttheten över? Vi har ju börjat om igen. Med att vara vakna på nätterna. Jag ammar varannan timme, dygnet runt. Det är svårt att få en stund för mig själv, få tid att slösa bort på inget särskilt.

Ändå, mitt i all tröttheten och mitt i den där känslan av att inte räcka till. De här kvällarna med kickel, skratt och pussar. De har varit så otroligt behövliga, för oss alla. Ett sätt för oss vuxna att vara där och säga "förlåt att jag inte har orkat med idag men jag älskar dig så in i bängen, du är det bästa som hänt mig" och vi har blivit förlåtna på stört och själva känt oss så älskade. Allt är ordlöst men finns där i blicken, kroppspråket, kramarna...

Söndagen var kulmen på tröttheten kan man säga. Jag låg helt däckad av febern i soffan med Abbe i famnen hela dagen och kvällen. MakeN försökte roa kidsen men var också trött efter nattens stök och blöjbyten. Barnen ville vara nära hela tiden, göra saker tillsammans, busa. Vi ville bara ta det lugnt. Barnen som har varit helt grymma på att pyssla för sig själva och leka tillsammans har sedan några veckor tillbaka börjat bråka med varandra och vill absolut inte sitta och rita/klistra/dega/plusplussa. Vi får ingen paus och de får ingen tid med oss. Båda två så välbehövliga.

I måndags, när febern var väck och jag var i princip mig själv igen, tänkte jag lite grann. Och kände att vi måste skärpa oss, makeN och jag. Vi måste rycka upp oss och vara mera närvarande. Det här med att få en bebis, det är klart att det är påfrestande för alla. Härligt och fantastiskt, men också påfrestande. Vi pratade lite makeN och jag, bestämde oss egentligen inte för något särskilt mer än att vi förstod att familjefriden hänger på oss, på vår ork.

Det funkar inte att sitta kvar och ropa till barnen över axeln "sluta bråka nu!". Hur bekvämt det än vore, så funkar det inte. I alla fall inte hos oss. Men när vi är glada och mår bra, så gör barnen det också. Det gäller bara att orka ta sig upp ur gropen. Vi är på väg ur nu. På måndagen vilade vi en stund innan makeN hämtade barnen. Vi såg dem. Vi fanns till. Räckte till. Ibland hjälper det att bara bestämma sig. Nu får det vara nog.

Igår satt de och pysslade på rummet en stund. De lekte tillsammans och för sig själva. När Frida sov middag la jag och Bella pussel och spelade memory. Hon fick tid med mig och jag med henne. Det hjälper, de är så förlåtande och tåliga. De suger i sig all närhet de får och så länge de får tid och närhet, så är de nöjda. Och vi med. Det räcker så.

10 kommentarer:

  1. Så bra skrivet Anna! Så ärligt och igenkännande. // Frida i Bollnäs (som tycker att det smidigaste sätter att kommentera på via mobilen är att vara "anonym")

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var bra att du sa till så att jag kunde fixa till kommenterandet :) Och tack :)

      Radera
  2. Ni är så kloka du och N! Och världens bästa bästa föräldrar!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Efterkloka om inte annat.

      Radera
  3. Tack för det här inlägget! Med en underbar, viljestark 3-åring, en bebis i magen, hus och jobb hamnar vi också i trötthetsgropen av och till. Men som du skriver så hjälper det att bestämma sig och det värker i hjärtat när jag ser hur lite som egentligen behövs för att vårt barn ska känna sig sett och älskat. Tycker mycket om din blogg! /enannan Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna! Tack för kommentaren och för att du läser! Ja, visst är det så, lätt och svårt.

      Radera
  4. Anna Panna. Jag håller med dig om allt utom det där med förlåt. Förlåtelse kräver någon form av skuld och jag tycker inte att den förälder som inte orkat pussla bär på en spådan. Jag är övertygad om att inte våra barn ser det så, att de inte kräver vara sig förlåt i det sammanhang du beskriver eller dagligt memoryspelande. Jag tror de vet att vi finns till för dem ändå, även om vi brister i våra ambitioner ibland.

    SvaraRadera
  5. Lina Fina. Jag tror att skulden kommer från att jag känner att jag kan bättre, jag har inte gjort mitt bästa... Jag vet att du samma dag skrev det där fina citatet om att finnas till och räcka till. Att det räcker att finnas till. Och jag håller med, för det mesta :)

    SvaraRadera
  6. Hej Anna,
    Jag och Henrik läste detta inlägg och vi känner båda igen oss så väl. Det är tufft att vara förälder hela tiden. Vem ska ta hand om mig? tänker jag ibland. Men det är ju också jag som ska göra det! Det måste jag göra för att om jag mår bra så mår familjen bra. Men när ska jag hinna det? Så blir det stress över att försöka må bra. Puh...
    Tack för att du är ärlig.
    Kram på dig och din fina familj.
    Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för att jag slipper känna mig ensam :) Kraaam

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!