30 maj 2013

Sömnen.

Det här med sömnen. Alla småbarnsföräldrars stora diskussionsämne och hjärtefråga. Just nu kretsar mycket av min tid på dagen av att få Abbe att sova. Han somnar ofta i min famn vid amning men så fort jag lägger honom i vagnen, sängen, på soffan, babysittern, babyskyddet så vaknar han. Blir arg och ledsen. Somnar kanske om igen, i typ 5 min. Vaknar och är arg och ledsen. Jag tycker att han verkar trött och lägger tid på att få honom att somna. Ammar lite till. Han somnar. Jag lägger ifrån mig honom och han vaknar.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att min tid på dagen ska kretsa kring hans sömn eller att få honom att sova. Det var så med Bella. Hon sov 26 min tre gånger om dagen när hon var tre månader. Min tid gick åt till att försöka få henne att somna och sova mera. Ju mer jag försökte, desto sämre gick det och ju tröttare blev jag.

Frida däremot, hon sov och sov och sov. Typ. Hon var förstås van att sova själv. Hon var van vid att sova mycket. När hon var vaken var hon nöjd och jag med, jag var så glad att hon var hemma.

Abbe kräver mer. Han vill vara nära, ofta och länge. När han inte får det han vill blir han helt förtvivlad. Han gråter så han kiknar och han blir alldeles genomsvettig och ynklig. När han är hungrig ryter han som ett lejon. Högt och argt. Han låter faktiskt arg... trots att jag är emot att säga det, bara för att han är kille, och säger i stället att han är ledsen. Men han låter riktigt förbannad. Och även om det är tredje barnet och jag trodde att jag skulle vara coolare så har jag väldigt svårt att få något gjort när han är ledsen eller arg. Jag försöker med nappen vilket ofta gör honom argare, ibland funkar det en stund. Jag vaggar på babysittern samtidigt som jag försöker fixa med något annat. Det känner nog de flesta igen.

Igår var en sån där dag då det var extra jobbigt. Till slut, vid 17, ringde jag makeN och bad honom komma hem från jobbet och göra mat... Det gick liksom inte. Abbe var helt ifrån sig och det enda som dög var min famn eller mitt bröst. Han var för trött.

Det är ju så här den här första tiden. Jag vet ju det. Han är bara sex veckor. Sex veckor... om sex veckor till är han tre månader. Det går så fort. Jag vill vara i nuet. Jag vill vara nöjd med att bara vara det enda för honom. Ändå blir jag frustrerad. När jag inte får sitta en stund vid datorn och blogga, fixa bilder. Jag blir det. Och jag gillar inte att jaga sömnen.

Idag när han hade somnat-vaknat tio gånger i vagn, babysitter och sängen och jag hade ammat båda brösten och han ändå bara somnade till en minut för att sen vakna arg och ledsen, satte jag honom i bilen och åkte iväg och köpte ägg på en gårdsbutik i närheten. Han var vaken hela tiden, men nöjd. När vi kom hem igen somnade han äntligen och sov sen i nästan 2 timmar.

Resten av dagen har varit fin och lugn, Abbe har sovit och han har varit vaken och nöjd. Så även om jag tänkte när jag satt där och förtvivlat försökte få honom att somna, att jag inte skulle jaga sömnen mer. Även om jag tänkte att jag låter honom vara, han klarar det här själv, så vet jag inte. Det blev ju en väldigt fin dag och han behövde ju verkligen sova. I efterhand var det skönt att jag tog den där bilturen, bröt mönstret. Även om jag inte vill jaga sömnen.

Man kan säga att jag inte är ett dugg klokare nu än när jag började dagen. Jag vet bara att jag inte vill ha dagar som igår. Men gärna dagar som idag.

Någon som har något klokt att komma med?

4 kommentarer:

  1. Känner så väl igen det där. Varje gång de vaknar upp så blir man bara mer frustrerad. Sömn föder sömn och det stämmer ju så väl! Det är nog bara att stå ut, låta han vara nära i Bärsele och försöka göra något av dagen. Som tur var väger han ju inte så mycket än :)

    När Max var liten hade jag samma "problem" och insåg efter ett tag att jag sövde honom försent då han redan var övertrött. Jag var van att mio somnade av sig själv; på golvet, i soffan eller babysittern. Max fick jag aktivt söva och innan han var för trött.

    Styrkekramar och det blir enklare för varje vecka som går!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så?! Att sömn föder sömn alltså. Ju mer och bättre de sover på dagen, desto bättre blir nattsömnen också.
      Och jag tror också att jag ligger ett steg för sent ibland, att han har hunnit bli övertrött och då är det ju så svårt att komma till ro!
      Tack och kram!!

      Radera
  2. :), jag googlade på sömn och gråt för bebis och hittade till ditt utrymme (jag ligger ju ett år efter med V) och blev glad i hjärtat! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! :)
      Det blir bättre med gråt o sömn. Så småningom. Puh. Kraaam

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!