24 juni 2013

Glassen, del 203.

Imorgon är det dags. VÄGNING. På avdelning 334 på Östra sjukhuset i Göteborg. Gastroenheten. Lika jädra ångestfyllt som alltid. Eller lite mer ångest än på länge men mycket mindre än då. Då när hotet om socialen fanns. Då när det jävliga var jävligast.

Det går inte att jämföra med det. Men ändå. Klump i magen. Frida har ätit kasst ganska länge. När vi var på Tillväxtenheten för någon månad sen och fick se att kurvan dippade lite. Den fina kurvan som varit så fint på väg mot -2, hade vänt lite ner mot -3.

Vi fick ju tips om glass.

Och eftersom vi fick lite magknip av den där lilla dippen på kurvan så köpte vi glass. Och kakor, och choklad och nutella. Och Bella har haft en underbar period när hon har fått mumsa på av det mesta söta och feta och göttiga. Precis som vilken unge som helst har hon tagit chansen och vräkt i sig, tjatat om mer och aldrig kunnat äta sig mätt på allt det där.

Frida då? Ja, hon är som Ferdinand på tjurfäktarstadion. Hon bryr sig inte det minsta. Visst kan det slinka ner en sked nutella och visst är det gott med lite glass. Men inte alltid. Och inga mängder.

Men visst. Jag kan ha fel. Magkänslan kan ha fel. Men just nu säger den att vi inte ska vänta oss stående ovationer imorgon. Den säger att vågen inte har gått upp så mycket som den borde. Och det får mig att känna mig som en dålig förälder. Som om mitt föräldraskap är ett med vågen. Så var det med det.

Men, för all del. Håll gärna en tumme eller två imorgon eftermiddag.

2 kommentarer:

  1. Tummarna hålls hårt! /Frida, Ludwigs mamma

    SvaraRadera
  2. Tummar hålles så hårt det går. / Anneli

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!