30 juni 2013

Två skedar.

För någon vecka sedan. Innan vägningen och godkännandet från 334:an. Då när det kändes hopplöst och jädrigt. När vi tog fram Nutellan efter maten och erbjöd välling morgon och kväll. Då, mitt i det där. Då trugade jag för första gången.

Jag hade gjort makaroner, som Frida brukar gilla. Men, hon hade förstås inte ätit så mycket som jag hade hoppats. Men hon tyckte att hon var färdig och ville gå från bordet.

Jag: Ta två skedar till Frida, så kan du gå sen.

Frida tittar frågande på mig. Uppriktigt förvånad säger hon: Men! Jag har ju redan en sked!

Det blir tyst ett tag innan jag fattar vad hon menar och innan jag fattar vad jag har gjort... Jag fnissar lättat åt att hon inte förstod mitt försök till att truga och blir samtidigt så himla glad när jag förstår att vi faktiskt inte har gjort det förut, trugat.

Jag berättade det för Lina när vi pratades vid efter vägningen och hon sa de kloka orden som många fler också borde ta till sig. "Ja, och vad hade två skedar till gjort för skillnad? Egentligen." Och visst är det så. Den enda skillnaden är att jag tar i från Frida tron på att hon klarar att veta själv när hon är mätt. Jag smular sönder en del av tilliten. Så, tack Frida för att du räddade mig från det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!