30 september 2013

Sömnen, del 2569


MakeN och jag tog ett dygn tillsammans i Stockholm i slutet på förra veckan. Vi bodde på fint hotell, pratade i kapp det vi missat de tio dagar vi varit i från varandra, åt gott (och mycket), sov inte så mycket (för att en viss ung herre i sällskapet hellre ville göra sig hörd och sedd) och shoppade lite nya kläder att mysa in hösten i. Jag har inte köpt kläder på över ett år, så det var sannerligen angenämt! 

När vi skildes åt på fredagseftermiddagen körde Abbe och jag hem medan makeN var kvar en natt till för att i lördags springa Lidingöloppet. Det blev en lång resa hem, dels var det bilkö (fredag eftermiddag och att ta sig ut ur Stockholm - gah!) och dels tyckte Abbe att det var jädrigt tröttsamt att behöva åka ännu mer bil. När vi kom till Nyköping var klockan över 19 och det hade gått nästan tre timmar och jag hade stannat och ammat två gånger men lillskrutt var ändå förtvivlad. Så jag körde, och han skrek. I nästan en timme. Därefter somnade han och sov någon timme, vaknade, grät lite till (men kanske bara en kvart) somnade om... Vi kom hem strax innan tolv på natten och jag var helt slut. Natten innan hade ju varit katastrofal och bilturen tog på krafterna. Så, jag tänkte att det knappast kan bli värre och jag behöver verkligen få sova en hel natt. Snart. 

Helt sonika så bestämde jag mig för att börja vänja av Abbelito med att äta på natten. Det gick faktiskt okej. Han var vaken en timme men var hela tiden tröstbar, hade bara svårt att komma till ro. Jag bar, vyssjade, strök på pannan, försökte med napp, masserade magen, vaggade... 

I lördagskväll hämtade vi makeN på stationen (han var nöjd med sitt lopp och ganska pigg), han körde mig till mitt livs första 40-årsfest och åkte sedan hem med Abbe. Jag festade och hade det fantastiskt trevligt till långt efter sängdags. Abbe var vaken någon timme på natten och medan jag sov gott i gästrummet, var det makeN som vyssjade, bar och vaggade. 

Ja, nu blir det här lite långrandigt men kort och gott. Jag är skittrött. Och jag är skittrött på att vara skitttrött så nu jädrar får Abbelito ta och börja sova på nätterna. I natt var han vaken mellan 3 och 5 (vi tog en timme var, makeN och jag) men sov sen till åtta. I natt, då vänder det. Då sover han hela natten... Visst?

Ja, och han är förstås förkyld och det är egentligen inte alls rätt tillfälle att göra det här. Men, någon (jag) har fått nog, tydligen. Och, förkyld är han visst hela tiden, skruttungen. 

4 kommentarer:

  1. Oj, det påminner om hur det gick till när min dotter (barn nr 2) fick lära sig att inte amma på natten. En natt var jag bara för trött och struntade i att hon ville amma. Hon var nog inte "redo" att sluta, men det var jag... Nu är hon 10 år och verkar inte ha tagit skada!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, ja, tills att man får nog så är det ju okej men när man väl har fått nog... då är det liksom bara fel att fortsätta. Skönt att det verkar ha gått bra i af :)

      Radera
  2. Intressant förstås för den som är i samma sits :-) ångest inför att jag vill sova, men samtidigt - finns det nåt sötare än en ammandes unge som somnar vid tutten? Och när jag vant av denna unge - kommer jag nånsin få uppleva detta igen? Jag tror vi kör ett par månader till med upphackade nätter, men sen... Kram!! /AKAF

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag tar igen det på dagarna i stället :) för det mesta tar vi en gemensam vila när han somnar vid bröstet och jag bara kan inte med att lägga skrutten i vagnen utan somnar jag med. I like. Men då är det ju på mina villkor :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!