22 oktober 2013

Angående det helt normala.

Ja, det jag egentligen ville ha sagt med Heeelt normalt-inlägget var egentligen att jag sen Abbe var tre veckor och fick sin första förkylning har anat att han har astma. Bella lät likadant, även om hennes symtom inte dök upp förrän vid 4 månader. Hur som helst. Från tre veckor till han var 5 månader har han alltså haft besvär med andningen. Inte hela tiden, men varje dag och flera gånger varje dag. Vid förkylningar har det varit värre. Då har det vinit, rosslat, pipit och han har krystat ut luften. Solklart fall av astma.

Så även om det kunde ha varit helt normalt, så kunde det också ha varit motsatsen. Hade det inte varit rätt bra om han hade fått behandling tidigare? Även om det inte blir värre om man väntar så blir det ju knappast bättre. Hade det inte varit rätt skönt för oss föräldrar att kanske få sova lite bättre för att Abbe inte behöver vakna av att han är tät i luftrören eller har jobbig hosta? Hade det inte varit rätt skönt för Abbe att kunna andas lite lättare? Även om han nu "ser så frisk och fin ut! och han går ju upp så fint i vikt!". Ja, det gör han, men han har det ganska jobbigt emellanåt. Och det har hans föräldrar också.

Nu har vi ju sedan någon vecka tillbaka fått recept på både luftrörsvidgande och kortison, äntligen. Och på 6-månaderskontrollen stammade läkaren som undersökte Abbe fram: "Eh... han låter ju... eh... rätt mycket... Är det eh... någon som eh... har lyssnat på honom?" Jaha, sa jag, vad är det du hör då? "Jaa, eh... det rosslar ju och piper en hel del, och han är ju eh... väldigt tät i luftrören. Har han varit förkyld länge?" Nu är han ju frisk, sa jag, du ska höra hur han låter när han är förkyld.

Och så var det med det. Så även om det är helt normalt att vara lite tät i luftrören som spädis, så kan man ändå göra något åt det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!