13 oktober 2013

Ett sammanhang.

Det här med att vara en del av ett sammanhang. Det är så viktigt. Det är viktigt från så tidigt i livet. Att få känna att man är en självklar del i ett sammanhang, utöver familjen. Att alltid veta vem eller vilka man kan vara med, om det ska delas in i grupper eller att veta vem man kan prata med, och lita på, om något känns jobbigt.

När jag var liten bodde vi på en gata med massor av barn. Vi lekte Burken, hoppade hage, lekte hemma hos både Bu och Bä. Det var mitt första sammanhang.

När jag sen började skolan fick jag min första bästis. En egen, alldeles egen, bästis. Hon hette Ulrika och vi gjorde hoppsa-steg och höll varandra om ryggen (både bildligt och fysiskt). Vi lekte varje dag och fantiserade ihop djungler, smög på våra småsyskon och lekte mini-stars. Ulrika älskade djur och ville ha en hund. Jag var rädd för hundar, och hade en katt. Jag sa att om hon skaffade en hund så kunde vi inte vara bästisar mer... Jag hade förstås hoppats att hon skulle välja mig, men icke. Det blev en hund och jag fick krypa till korset. Kort därefter flyttade vi 30 mil norrut och jag fick börja se mig om efter ett nytt sammanhang och en ny bästis.

Jag var tio år när vi flyttade. Jag kom snabbt in i klassen och fick flera nya kompisar. Jag började med fotboll och hittade ett sammanhang där också. Jag hade bästisar också, till och från. Bytte ut och blev utbytt. Några veckor med Malin, någon vecka med Petra. Men den där grundtryggheten, känslan av att vara bästisar för evigt, den fanns inte då. Det var mycket stormar och skitsnack i skolan. I fotbollen var det lugnare, alla var snälla men jag hade ingen självklar bästis. Jag visste aldrig vem jag skulle vara med när tränaren sa att vi skulle vara två och två. Det var inget jag tänkte på då, för jag visste inget annat. Men nu vet jag hur skönt det är när man har någon självklar att vara med. När det räcker med en bekräftande blick, när man inte längre behöver fråga.

I högstadiet var det ännu stormigare. Vi var tre tjejer som turades om att vara. Den tredje fick aldrig vara med. Det höll ungefär en till två veckor i stöten, som man antingen var med eller var utanför. Det var alltid två av oss som turades om att vara utanför, den tredje var det bara en gång, och då ringde hennes mamma och skällde ut oss. Då var det skönt att ha andra sammanhang, som fotboll, badminton, golf och framför allt scouterna.

Jag började i scouterna när jag var tio år och fortsatte ända tills jag hade gått ut gymnasiet. Det var i scouterna jag träffade Sara, som blev min älsklingsbästis. En bästis där jag återigen fick känna att vi skulle vara vänner för evigt. Första åren på scouterna gick Sara på den andra avdelningen och vi var mer fiender än vänner. När vi blev äldre och avdelningarna slogs ihop, hamnade vi i samma patrull (grupp) och helt plötsligt upptäckte vi att den andra inte var så tokig... eller ja, heltokig, men på det bästa sättet. Ändå var det först under första året i gymnasiet som vi blev bästisar på riktigt. Älsklingsbästisar, som vi kallade det. Vi skrev brev (ja, det fanns ju varken sms eller e-post då) och la i varandras postfack. Vi pratade i telefon i timmar när vi kom hem från skolan och när vi träffades pratade vi kyssar, kyssar, kyssar och en och annan kille. När jag var ett år i USA och pluggade på high school kom Sara och hälsade på. När vi började plugga i varsin ände av landet hälsade vi på varandra åtminstone varje termin. Visst har vi haft våra svackor under åren, då det har varit mindre kontakt. Men missförstånd har retts ut och kärleksberusningar avtar ju, så vi är vänner än. Fortfarande älsklingsbästisar.

Det har förstås blivit fler sammanhang och fler vänner under årens lopp. Vänner som jag träffar sällan, inte alls eller ofta. Vänner som alla har sin speciella plats i något av mina sammanhang. Vänner som har varit navet i sammanhanget och vänner som varit ekrarna. Vänner som har gett mig trygghet och gjort att jag känt tillhörighet.

Nu är det dags för Bella att börja hitta sina sammanhang, sina vänner för livet eller för stunden. Det enda jag kan göra är att introducera henne i olika sammanhang och hoppas på det bästa. Hoppas att det vi har gett henne hittills i livet gör att hon förstår att det är tillräckligt att vara Bella. Att hon har rätt att bli älskad för den hon är.

2 kommentarer:

  1. Aah sa fint! Jag kanner att jag ar del av ett sammanhang! Jag minns dock inte att vi var fiender. Kram pa dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näe, det var kanske inte du och jag utan mer avdelningarna. Men det är ju bra att du inte minns :) Japp, en stor del i mitt sammanhang det är du allt. Kram! :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!