3 november 2013

Träningen och loppen.

Jag måste bara få dela med mig av gårdagens händelse. En happening. En höjdpunkt. Lina och jag sprang Finalloppet. Det var Linas idé och jag var inte sen att haka på. Jag behövde en morot för att hålla igång löpningen när mörkret, vätan och kylan kommer.

Jag har alltid tränat. Jag började med fotboll i lågstadiet och höll på till mitten av gymnasiet, tränade simning i ettan/tvåan, började med golf när jag var tio och bör väl erkänna att jag nog i det närmaste har slutat (men hoppet finns att jag ska återuppta det när barnen blir lite större), spelade pingis ett år på mellanstadiet, började och slutade med badminton under högstadiet, började med innebandy i gymnasiet och slutade efter universitetet. När vi, makeN och jag, flyttade ner till Göteborg efter plugget började vi träna gruppträning och det har jag hållit på med sen dess. 

2004 sprang jag mitt första Göteborgsvarv och hatade det. 2005 sprang jag mitt andra, och hatade det också. Efter det har jag ändå hållit igång löpningen och under sommarhalvåret sprungit 1-2 ggr/vecka. Inga sträckor längre än milen, oftast 6-7 km som jag har kämpat mig igenom. Alltid försökt slå föregående tid, sällan lyckats. Jag är ingen snabb löpare. Jag ligger och harvar runt knappa timmen på en platt mil, en kuperad går avsevärt långsammare. Intervaller gillar jag, då händer det ju lite. Men att bara springa, kilometer efter kilometer, det har inte varit min grej. 

Hur som helst. Efter Abbe hände något. Första riktiga rundan jag var ute på kändes bättre än det någonsin gjort. Jag kände mig stark och snabb. Första testet någon vecka efter, att springa 2,5 km det fortaste jag kunde, visade att känslan var rätt. När jag slutade säsongen förra året snittade jag 5:01 min/km på just den sträckan. Första testet i år låg jag på 4:57 min/km. Jag gissar att järnet har gjort sitt till. Och cyklingen och promenaderna.

Den här sporren behövdes. Nu har jag dessutom upptäckt det här med pulsträning. Jag har börjat lära känna min puls, jag vet att jag vid en viss puls kan hålla på att springa åtminstone 90 min. Springer jag ännu långsammare kan jag säkert springa två timmar. Förut har jag tänkt att det är kasst att springa långsamt. Men nu börjar jag förstå att det är fantastiskt bra. Förutom att det är otroligt häftigt att hela tiden känna sig pigg och stark, kilometertiden må vara långsam men känslan är "Oj! Redan en kilometer till!". 

Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet 2014 och mitt mål är att springa under 2 timmar, med ett leende på läpparna. Jag är säker på att jag kommer att klara det, den känslan har jag aldrig haft förut. Jag känner mig just nu så säker på det att jag i princip vill höja målet genom att sänka tiden till 1:50. Men, jag ska suga på karamellen lite och fundera om det verkligen är Realtistiskt. Ni vet, R:et i SMARTa mål (Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt och Tidsbestämt). 

I helgen var det alltså dags för att känna av formen och träna på att springa lopp. Det behöver man förstås också träna på. Min vanliga taktik brukar vara att "det är lika bra att jag kör på i början så ser jag hur långt det håller, jag kommer ändå vara helt slut på slutet". Men den kastade jag åt skogen den här gången och i stället var målet "springa med en skön känsla i sju kilometer och sen öka de sista tre". Både Lina och jag startade i gruppen som siktade på att ta sig runt på 61-65 min och jag var ytterst tveksam om det skulle gå, i och med att det är kuperat och i skogen. Jag sprang, det kändes väldigt lätt och bra. Pulsen var stabil och jag blev omsprungen och sprang om. Kilometrarna tickade på och jag såg att det gick ganska långsamt. Det var rätt mycket folk och ganska kuperat. Det var ömsom fina, breda grusstigar och ömsom smala stigar med rötter och lera. 

Efter 5 km vågade jag höja pulsen ett snäpp och efter 8km höjde jag till sista nivån och körde på. De sista 400 meterna försvann mitt leende och jag fick verkligen kämpa mot mjölksyra och en hjärna som sa åt mig att börja gå. Men jag sprang. Och, jag kom i mål på tiden 59:26. Jag är så nöjd, så glad, så stolt. Och alldeles exalterad över hur kul det var att springa! Förundrad över hur skön känsla jag hade i kroppen. Hur häftigt det är att börja lära känna sin kropp, det är på tiden, och veta vad den går för. Än finns mer att lära. Mycket mer att lära! Och det är det jag ser fram emot att göra nu under hösten, vintern och våren. Så att när lördagen i maj kommer och jag står där med 70000 andra (eller hur många det nu är) så är det med en skön känsla om att jag kommer att klara det, och gilla det. 

2 kommentarer:

  1. Gött!! Vad härligt det låter att känna att orken och lusten finns där! Kram!

    SvaraRadera
  2. Så du menar att three is the magic number för att uppnå den där fantastiska känslan?;)

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!