17 december 2013

Nötkräm.

Jul och nötkräm, det kommer nog alltid vara speciellt. Speciellt med magont. Unicef skickar ut blänkare om att blogga om att man ska skänka julklappar till de som faktiskt behöver något, i stället för att köpa till dem som redan har. Jag tycker det är rätt. Men jag vill göra både och.

Och jag vill påminna dig om att göra både och. Köp alltså en del av dina julklappar här. Till dig själv. Till någon annan som du vet också tycker att det är viktigt att hjälpa andra.

Jag kan dock tycka att det är lite tudelat det här med att ge bort välgörenhet åt andra. Vem är det då som har gjort det goda, egentligen? Enligt mig är det ju faktiskt den som köper det. Och har det då något värde för den som får det? Känns det som att det är den som har gjort en bra sak? Kanske. :)

Det var i och för sig inte det jag skulle skriva om. Och om det är någon som vill skänka nötkräm i Frida filurs namn eller åt henne/mig så blir jag i alla fall dundersuperglad. Glad ända in i själen och ut igen. Det lovar jag.

För det här med Frida och nötkräm, det är speciellt. Då för två år sedan när vi kämpade som fan med vågar, mot läkare och allt var jävligare än jävligt. Det var ju jul då också. Och Unicef hade sin kampanj. Ett tema var att skänka nötkräm. Jag läste om det och blev eld och lågor.

Över nötkrämen. Hur mycket den innehöll i kalorier. Och att det bara behövde tre påsar för att få i sig ett dagsbehov av kalorier, och näringsämnen. Jag googlade och kollade upp vad den innehöll, kollade om privatpersoner fick köpa den... Jag kollade alltså på fullaste allvar upp om jag kunde köpa den där magiska nötkrämen till Frida.

Tills jag läste hur mycket den innehöll i mängd. Och förstod att hon inte ens skulle få i sig en sån där påse. Hennes problem var ju inte att hon inte hade någon mat. Fridas problem låg ju i att hon inte förstod att hon behövde äta. Hon hade inte den driften. Då.

Vi kämpade för att få i henne 400 kalorier på ett dygn. Tre påsar nötkräm innehöll 1500 kalorier. Ni förstår kanske hur jag såg dem som lösningen. LÖSNINGEN. För då var det ju nästan bara viktuppgång som vi strävade efter.

När insikten drabbat mig. Att Frida skilde sig från svältande, undernärda barn som faktiskt ville äta, började jag storböla. Det kändes så jädra onödigt. Hopplöst. Och jag kände mig så otroligt egoistisk.

Hur som helst. Nu är det nya tider och vi behöver inte längre någon magisk nötkräm men det finns ju väldigt många barn som faktiskt gör det. Som gärna äter den, blir matade med den. Som överlever tack vare den. Så. Skänk lite nötkräm som en del i julklappsshoppingen. Bara gör't.

4 kommentarer:

  1. Så där! Nötkräm och vätskeersättning inhandlat i julklapp till mig själv :-)

    SvaraRadera
  2. Jag har också tänkt på det där med att ge bort välgörenhet åt andra. Det känns mest som att man dövar sitt eget samvete... Det blir lite konstigt... Fast på ett sätt är det ju bra; om man istället för att ge något till någon "bara för att" som den egentligen inte vill ha så är det ändå kanske bättre att ge bort välgörenheten... Don't know...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får väl hoppas att pappa inte känner som vi :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!