13 december 2013

På topp.

Hela semestern har varit fantastisk. En stor del i att den blev så väldigt bra var att vi båda hann träna så mycket som vi ville. Jag sprang, tränade core och lite olika gympapass. Roligast var löpningen. MakeN vågade sig upp bland bergen på sin första runda och förklarade för mig hur jag skulle ta mig dit. Och, jag älskade det!! Skitjobbigt att ta sig upp förstås… men vilken utsikt!! Jag var uppe på tre olika "toppar", runt 300 möh, men ändå. Jag var alldeles endorfinhög när jag kom ner. 

Jag hade planerat att ta en löptur den sista morgonen för att hinna se soluppgången på en topp jag inte hade varit på. På morgonen kände jag mig dock lite krasslig så jag tog en promenad upp i stället. Klockan 6:30 smög jag mig ut från hotellet. Då var det kolsvart.

Första biten gick genom ett fashionabelt villaområde och där det tog slut började en grusväg, utan belysning. Det var fortfarande kolsvart och när jag står där och tvekar om jag ska ge mig ut på grusvägen, eller om det är för mörkt för att se var jag går, så kommer det en sjabbig bil. Hjälp! Knarklangare förstås! tänker jag… och gömmer mig lite. Det är inte så himla lätt, för det finns inget att gömma sig bakom. Jag gissar att jag såg ut som en struts med huvudet i sanden.

Bilen kör upp på grusvägen och jag ser lysena på bilen när den ringlar sig upp för berget. Det kommer en bil till. Värst vad många knarklangare det är i farten nu då!! tänker jag och har fortfarande lite puls. När fjärde bilen kommer och jag inser att klockan snart är sju så inser jag att de förmodligen inte är knarklangare. Troligen inte. Men vad vet jag? Spanska knarklangare kanske tycker att klockan 7 är en lämplig tid att ge sig upp i bergen och langa knark. Jojo. Den där fantasin, den är bra till mycket.

Jag tar mig samman och börjar gå. Och får min belöning.

Nära toppen och med Arguineguín i bakgrunden.

Toppen i sikte.


På andra sidan berget ligger Analfi beach, med sand från Västindien. Fint ska det vara.

Mina starka ben som jag gillar.

När jag står här uppe på toppen är det ljust. Jag missade själva soluppgången men fick se alla fina färger som föregick den. Trodde jag.
Plötsligt dyker solen upp bakom berget i fjärran.



Det var så himla fint. Jag stod där uppe och bara gapade, och fotade, i minst en kvart. Njöt av utsikten och stolt över att jag gått upp så tidigt, fast jag inte behövde, för att göra det här. Lycklig över att jag fick se det. Ett väldigt bra minne från en väldigt fin semester.

Ett äkta par på väg upp, medan jag är på väg ner och tillbaka till hotellet. Väl där är hela rummet fortfarande stilla, fast klockan är över åtta. Abbe ligger i makeNs famn och snusar högt. Bella och Frida ligger i sina sängar med huvudena nära varandra. Jag står en stund och tittar på dem, njuter. Så vaknar Bella och jag kryper ner hos henne. Vi myser en stund tills Abbe & makeN vaknar. Frida, hon sover nästan en timme till, trots att Bella spelar iPad precis intill, Abbe tjoar omkring på golvet och makeN och jag fixar fram frukosten.

3 kommentarer:

  1. Om du var ensam på toppen, hur tog du då den där bilden på dig själv (Nära toppen och med Arguineguín i bakgrunden)? *bara nyfiken*

    SvaraRadera
    Svar
    1. It's called "självutlösare" :)

      Radera
  2. Ja men vad ställde du den på så att det blev så perfekt då :)

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!