30 januari 2014

Erika.

Apropå det här med den där skitjävlacancerhelvetet. Jag hade en kompis som hette Erika. Tyvärr hann jag inte ha henne så länge.

Vi träffades när jag flyttade till Gävle hösten 1998. Jag skulle bo där ett år och göra praktik på Ericsson Radio Systems. Jag började spela innebandy i hennes klubb och vi blev snabbt riktigt bra kompisar. Vi tyckte själva att vi var ofantligt roliga och coola. När vi var ute och festade kallade vi oss för Angelique och Jaqueline, för att göra oss lite mer spännande. Vi var dock inte ute efter att ragga, utan bara efter att bli bjudna på drinkar och sen asgarvandes smita från brottsplatsen. Jag kanske inte är så värst stolt nu, över hur vi betedde oss, men jag blir ändå fnissigt glad och varm i hjärtat när jag tänker på hur kul vi hade det. Vi var oövervinneliga.

Det var inte bara festerna förstås. Vi pratade och träffades flera gånger i veckan. När jag hade hjärtesorg kom hon och hämtade hem mig till sig, lagade mat till mig och lät mig böla fritt. Tills hon tyckte att det fick vara nog. :)

Under våren 1999 hade Erika ibland väldigt ont i magen. Hon kunde inte sova. Kräktes. Mådde helt enkelt skit. Läkarna sa att hon nog var stressad. Det var hon inte. Eller att det berodde på att hon åt fel mat. Det gjorde hon inte. Hon fick Losec och andra magmediciner. Det hjälpte inte. Magsmärtorna kom i skov. En gång när det var riktigt illa var hon hos mig. Jag masserade hennes rygg i ett par timmar, det lindrade. Hon tappade upp ett bad och låg i varmt vatten. Det var värre än värkar. Det var först när jag fick se henne så där som jag förstod hur illa det var.

I februari 2000 stod jag på en strand i Ao Nang, Thailand. Erika ringde på min mobil. Jag hörde direkt att något var på tok. "Jag har cancer. Det är inget vidare." Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag gråter, hon tröstar. Vi lägger på efter ett tag. Jag ska vara borta fem månader till men känner för att boka om och åka hem på en gång. Erika mailar och säger att jag minsann ska vara kvar och göra min fantastiska resa. Hon ska in på cellgifter och har ändå ingen tid för mig. ;) Vi mailar ofta och jag följer hennes kamp på distans. Ibland blir det tyst under en längre period, då vet jag att hon har det tungt. Men hon kämpar. När jag landar på Arlanda i slutet av juli blir jag hämtad av min familj och vi styr direkt kosan till Uppsala och Akademiska, där Erika är inlagd.

Även om jag hade förstått att hon haft det jobbigt, även om jag förstod att det kanske inte skulle vara den runda, långhåriga Erika som jag skulle träffa igen, så blev det ändå en chock. Den jag träffade var en kutryggig, benig Erika med endast några fjun på skallen. Jag kramade henne och det kändes som att hon skulle gå sönder. Men, när vi började prata så var det ändå Erika. Långsammare, försiktigare men med samma smittande skratt och med de snälla, busiga ögonen.

Erika kämpade på. Vi träffades så mycket vi kunde. Pratade i telefon, mailade och skrev brev. Hon åkte in och ut på behandlingar och ett tag såg det bra ut. Sen blev det sämre. Cancern spred sig till levern. Och vidare. Jag var hemma hos henne på jullovet 2001-2002. Jag hade precis träffat makeN och babblade öronen av henne om hur fantastisk han var. Hon var trött då. Hade ont. Men lyssnade ändå och var glad för min skull. Och när makeN ringde mig när jag var där och jag rodnande och stammande försökte prata och verka cool, låg hon i bakgrunden och skakade på huvudet när hon såg hur illa däran jag var. ;)

Ett par veckor efter det får jag veta att det inte är lång tid kvar. Jag åker ner och den här gången är hon på sjukhuset. Det är inte mycket kvar av henne. Hon sover mycket, har väldigt ont och är knappt medveten om vad som händer. Men hon vet att jag är där, och hon berättar flera gånger hur glad hon är för det.

Jag åker hem och någon vecka senare, ringer hennes pappa och berättar att Erika har somnat in. Samma natt har jag haft svårt att sova. Jag sover oroligt och vid 4-tiden är jag vaken nästan en timme, helt klarvaken. Det var vid den tiden hon dog. Hon vaknade till och sa till sin pappa "näe, nu orkar jag inte mer.".

Hon kämpade som fan i två år. Det räckte inte. Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar. Det är inte kämpandet som dödar cancern. Det är cellgifter och strålning. Man får kanske några extra månader/år/dagar men man kan inte kämpa bort den. Tror man det, så tror man också att alla som dör, inte har kämpat.

Idag är det 12 år sedan hon dog. Hon blev 26 år. FUCK CANCER.

Om du vill stödja Cancerfonden, klicka här.
Om du vill stödja Barncancerfonden, klicka här.

9 kommentarer:

  1. Fint skrivet! *ledsen* Jävla skit! Fuck Cancer!

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Tack för att jag fick skriva om henne. Den finaste Erikan.

      Radera
  3. Så fint skrivet Anna. Känns som om det var igår...många minnen, upplevelser och tankar. Glada, spralliga, fina Erika. En helt fantastisk vän. Saknaden är så stor.
    Kram Mis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina orden Mia! Ja, hon fattas mig. Ett hål som är fyllt med minnen, men där det borde ha funnits ett "nu" också. Kram!

      Radera
  4. Så oövertigligt sorgligt! Nu gråter jag lite. Fuck cancer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp. Det är dåligt, dåligt, dåligt.

      Radera
  5. Fuck cancer. Förstår att du saknar din fina vän 💜

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!