6 januari 2014

R.

Vi var på kalas häromdagen. Ett kalas med stort och smått, gammalt och ungt. Det kom fram att en i det äldre gardet hade opererat hjärtat ganska nyligen. Jag berättade att Frida hade gjort det också. Och Frida visade skrattande sitt ärr.
Då var det en person som utbrast lite förvånat: Men! Det är ju nästan som att hon är stolt över ärret?!

Ja, det är klart hon är. Hon är stolt över att vara Frida och hon älskar hela sig själv. Med ärr och allt.  Det är ju en del av henne. Det är hela hon. Det är hennes livslinje. Hennes stjärna. Jag vill att hon alltid ska älska det där ärret, precis som resten av sin kropp. Jag hoppas att ärret alltid kommer att vara en del av henne, och som hon är stolt över. Jag hoppas att pubertet och tonår och första pojk/flickvännerna ska behandla det där ärret väl. Jag hoppas att andra också förstår betydelsen av det, att det är en livslinje.

2 kommentarer:

  1. Bra talat! Även klart man är stolt som genomgått såna stora grejer va, va, vaaaa!!! Fattar di inte nött???!!! Ärr är ju precis hur mäktigt som helst!

    Kram AK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Je håll ve!! Och, every scar tells a story. Kraaam!

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!