26 februari 2014

Nära.

Hm. Den där luggen. Borde vi göra något åt den? 

Och nacken... som jag förgäves försökte fota men det trilskades... Det är en virvel därbak som gör att nacktofsen ser ut som att den blivit flätad...

Kinderna...





När vi vaknade imorse hade Abbe 39,5. Fjärde dagen. Inga prickar. På morgonen fick Bella honom att skratta ett litet skratt. Snabbt övergående men ändå, ett skratt. Som vi inte hört sen i söndags.

Förmiddagsvilan var lång och efter den var han på gång ett tag. Det var då jag tog bilderna ovan. Tempen var nere under 39, äntligen.

På eftermiddagsvilan somnade vi tillsammans i soffan. Men innan hann jag ta några kort med självutlösaren.

Glad mamma. Trött unge.


Nära, nära.


Efter en halv flaska välling somnade han i min famn. Jag somnade också och sov som en stock. Det har förstås varit sisådär med nattsömnen. Abbe har sovit på mig halva nätterna, och den andra halvan har han gnytt oroligt. Typ så.

Det enda bra med den här sjukan är ju all närhet. Abbe har varit i min famn praktiskt taget hela tiden. Eller i makeNs. Jag har tvingats ta det lugnt och inte få något gjort mer än att hålla skeppet flytande. Knappt flytande.

Nu ikväll var han mer sig själv igen. Bella busade med honom så att han skrattade tills han kiknade. Riktigt skratt igen. Vi har längtat. Nu hoppas vi att natten gör under och att han vaknar feberfri imorgon... Och gör sig redo för lite vattkoppor i stället. Eller? Puh.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!