5 februari 2014

Sandvargen.

Jag måste verkligen dela med mig av en helt fantastisk bok som Bella och jag har läst. Det är en trilogi som heter Stora boken om Sandvargen och är skriven av Åsa Lind.

Den har ett språk som gör mig så glad och är så vackert, den behandlar ämnen som får oss vuxna att tänka till och den handlar om en helt vanlig tjej, med en lite ovanlig kompis. Det tog några kapitel för Bella att komma in i den, och att gilla den.

Här kommer några av mina favoritstycken, utvalda både här och där och utan sammanhang:

Nere på stranden, i djupaste sanden, vaknade ett mycket sällsynt djur. Han hade vickiga öron och en nyfiken nos, och hans ökensandiga päls glimmade som guld.

-----

- Nu förstår jag, sa han. Blåmärken är en sorts medaljer som man får när man gör farliga saker, eller hur?
Medaljer? Zackarina sträckte på sig.
- Ja, just det, sa hon. En sorts modighetsmedaljer.

-----

- Universum är allting, sa Sandvargen. Allt som finns! Det är här och nu och då och där. Det är ljus och mörker, galaxer och stjärnor, planeter, kometer, trumpeter och örnar och björnar - och sådana där små dammiga röda karameller som ligger längst nere i ena byxfickan ibland.
- Som den som jag åt upp, sa Zackarina. Var den en del av universum?
- Javisst! sa Sandvargen. Den var en del av universum. Och det är du med, Zackarina - du är också en del av universum.
- Är jag? På riktigt? sa Zackarina.
Sandvargen bara log och nickade, och för ett ögonblick var universum så litet att det rymdes i glimten i hans gyllene öga.

-----

Det kändes högtidligt att vandra på stigen, ensam med den döda fågeln. Fast inte alldeles ensam. Strax intill gled en gyllene skugga, tyst som en viskande vind. Det var Sandvargen, och Zackarina förstod att han redan visste att koltrasten hade krockat med fönstret. Det hördes liksom på rasslet.
- Är du ledsen nu? sa Zackarina.
Skuggan vid hennes sida glimmade och sa att döden och sorgen nästan alltid följdes åt. De gick hand i hand, som en bror och en syster. Zackarina förstod vad han menade och tänkte att i så fall var det sorgen som var en syster.

-----
Ja, ni fattar. Helt fantastisk är den. Och jag är alldeles sorgsen över att den är slut. Om tre år får jag garanterat läsa den igen i af. Och om sex år. Det känns bra det.

2 kommentarer:

  1. Åh! Den har jag fått rekommenderad ifrån TRE olika håll nu! Kom igen Moa, väx väx :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) du kan läsa den i smyg själv först kanske..?

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!