29 mars 2014

Guldiga hjärtat.

Nu har det gått några dagar och vi har börjat landa i det som har hänt. Axlarna börjar sjunka ner mer och mer. Jag kan sova igen. Äta med god aptit.

I måndags mådde jag inget vidare. Trodde att jag skulle bli sjuk. Jag hade ont i hela kroppen. Huden var öm. Jag var ömsom svettig, ömsom frusen. Jag trodde att jag hade blivit matförgiftad eftersom aptiten var som bortblåst. Jag gick och la mig tidigt men sov kasst. På tisdagen likadant. Jag tog tempen, ingen feber. Jag var på toa. Normalt där också. Sen var det ju inte läge att känna efter mer. Det var ju dags att stålsätta sig. Att vara mamma. Lugn och trygg. Äta frukost för att orka med. Med glatt humör. Lugn och trygg.

När jag fick krypa ner hos henne under uppvaknandet försvann allt det där. Plötsligt kunde jag slappna av. Det ömma i huden försvann. Jag andades in hela henne och blev lugn. Äntligen lugn.

Oro. Rädsla. Skräck. När det inte kan komma ut som ord, så kommer det tydligen ut genom huden. För ut måste det ju. För mig.

De två dagarna på sjukhuset var som att åka fyra år tillbaka i tiden. Vi träffade flera av dem vi träffat då. Sköterskorna. Flera av dem kom ihåg Frida och oss. Narkosläkaren till exempel. Han var med på Fridas operation och vi såg hans rynkade panna när hon inte ville vakna på BIVA. Då.

Det är klart att minnena finns där. I lokalerna. I lukterna. I människorna. I undersökningarna. Och även om allt gick bra då. Då också. Till slut. Så var det ju inte så vi hade tänkt oss hennes start i livet.

Jag är så tacksam för allt stöd vi har fått under de här dagarna. Hälsningar överallt och från när & fjärran. Jag har känt att ni har tänkt på oss. Oroat er. Andats ut.

Frida då? Ungen som säger att hon har ett hjärta som är guldigt och muskler som är regnbågsmuskler. Jodå. Hon är som vanligt igen. Nu i eftermiddag ska vi ta bort plåstren i ljumskarna. Hon längtar tills hon får börja hoppa igen. Tills hon får busa i soffan. Tills jag får kittla henne tills hon kiknar. Vi ger det någon dag till. Sen kör vi. Vanligt. Normalt.

2 kommentarer:

  1. Flera gånger när jag suttit och läst dina inlägg har Henrik frågat om jag blivit förkyld. Nä, bara lipar lite har jag svarat. Om det inte är orostårar så är det glädjetårar. Jag känner igen mig i hur du känner för dina barn. Som alla känner men du beskriver i ord.
    Bra att du äter och sover. Bra att det är som vanligt igen. Vi är så glada.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina, fina du!! Du är ju ett av mina stöd, som jag vet finns där. Som hejar på och bryr dig om. Jag uppskattar det verkligen.

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!