26 mars 2014

Hjärtkateteriseringsdagen, del 2.

Det var jobbigt att skiljas från Frida och vi var båda ledsna en stund. Stod still och kramades. Världen runt omkring försvann och det som fanns var rädsla och ovisshet. Till slut tog kom världen tillbaka och vi hörde narkosläkarens röst inifrån operationssalen. Jag ville inte höra. Vi gick för att se var Uppvakningsrummet var, där vi skulle få träffa Frida igen efter ingreppet.

Väntan. Dr Anders hade sagt att det skulle ta ungefär två timmar. Vi gick ner på rummet men bestämde oss snart för att ta en promenad till ett fik en liten bit bort. Vi gick dit några gånger när Frida var nyfödd.

Det var soligt och rätt skönt ute. Vi gick dit under tystnad. Tog kaffe och macka. Pratade lite. Andades och väntade. Gick tillbaka till sjukhuset. På rummet hade ett annat barn med föräldrar kommit in, vi pratade lite. Deras barn var nästan lika gammal som Abbe och hade precis gjort en kateterisering i undersökningssyfte. Hen hade opererats ett par gånger som nyfödd och skulle snart opereras igen.

Vi satt på rummet ett tag. Jag redigerade lite bilder från ett fotouppdrag jag hade för någon vecka sedan. Skönt att koncentrera sig på annat. Två timmar gick. Vi började bli rastlösa. Bestämde oss för att gå och dricka en kopp kaffe. Vi satt där och stirrade ut i intet ett tag. När det hade gått tre timmar tittade vi på varandra och tänkte "va fasen, det här känns inte alls bra, varför ringer de inte?". En sekund efter det ögonkastet ringde telefonen. Vi fick veta att Frida låg på uppvaket och att vi fick gå dit.

Lättnadens suck. Och så några tårar på det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!