9 mars 2014

Internationella Kvinnodagen, i efterskott.

Igår var det internationella kvinnodagen. Jag läste inlägg om det i sociala medier och vill också bidra. 

Jag är förstås feminist. Det borde alla vara. Så klart. För mig innebär det att jag vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att män & kvinnor, pojkar & flickor, barn behandlas lika. Alla har samma värde. Oavsett kön. Oavsett religion. Oavsett hudfärg. Oavsett språk. Oavsett allt. Samma värde. Och lika behandling. 

Som förälder till två döttrar är det förstås extra viktigt. Jag vill inte att de ska hamna i kvinnofällor. Jag vill inte att de ska ha lägre lön för lika arbete, bara för att de råkar vara kvinnor. Jag vill inte att de ska vara osynliga. Jag vill inte att utseendet ska vara mer viktigt än det som finns inuti. Jag vill inte att de ska göra saker bara för att få beröm och uppskattning. Jag vill inte att de ska behöva vara rädda när de rör sig ute när det är mörkt. 

Jag kan göra allt i hela världen för att få mina tjejer att bli tuffare och mer "pojkaktiga". Lära dem att ta för sig. Lära dem att skrika högst. Springa fortast. 

Men är det verkligen så vi vill ha det? Vore det inte bättre om alla ni som är föräldrar till pojkar gör tvärtom i stället? Lär era pojkar att vara mjuka. Klä dem i färgglada, mjuka kläder. Låt dem gråta tills tårarna tar slut. Håll om dem och bara finns där. Lär dem att plåstra om de dockor de skjuter ihjäl med sina låtsaspistoler. Lär dem att de måste vänta på sin tur. Lär dem att de klarar att klä på sig själva. Lär dem att de inte behöver ta plats, de syns ändå. Lär dem att vara lågmälda. Lär dem att vara försiktiga. Lär dem att vara mjuka. Lär dem att lyssna. 

Läs böcker som "Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två", "Under det rosa täcket" och "Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". För att lära mer. För att förstå. För att inse. 

Det är skillnad i hur barn blir behandlade. Redan från BB beskrivs pojkbebisar som arga och stora medan flickbebisar beskrivs som ledsna och söta. Det här fortsätter förstås. På förskolan lär sig flickor att klä på sig själva tidigare, eftersom de inte får någon hjälp av pedagogerna som har fullt upp med pojkarna. Flickorna lär sig snabbt att förstå pojkarna, och vad de vill, utan att pojkarna behöver säga något. Det innebär att pojkarna oftast har ett sämre ordförråd och språkutveckling än flickorna. När en pojke blir tillsagd på skarpen använder man ofta korta fraser, t ex "Nej! Så får du inte göra!!" När man i stället säger till en flicka använder man oftare en förklaring till åthutningen, t ex "Nej, jag vill inte att du gör så, det blir märken på väggen om du kastar den så där." 

Det här sker utan att man reflekterar över det. Och givetvis fortsätter skillnaderna resten av livet. Visst vore det väl bra om vi kan bryta det här? Sätta oss över våra egna förutfattade meningar. Tänka om. Tänka rätt. 

Anekdot. Jag pratar väldigt snabbt, vet ni varför jag gör det? Från mellanstadiet och tills jag började plugga i Luleå gick jag i klasser där tjejerna var stor minoritet. Nästan bara killar. Så för att hinna få något sagt, innan jag blev avbruten, var jag tvungen att prata fort. Det här är också något som är ett erkänt fenomen. Ska det behöva vara så? Egentligen. 

Nu är jag ju inte längre bara mamma till döttrar. Jag har ju även en son. En mjuk, färgglad krabat. Kramigare än systrarna. En pojke som är rädd för gungor och ogillar att bli kastad upp i luften. En unge  som älskar att klättra upp på saker. En grabb med långt, rufsigt hår. Ett barn som är så vidunderligt söt i diadem och hårspännnen och som passar fantastisk bra i rosa. Som pussas så att man har slem över hela ansiktet. En pojke som både fnissar hysteriskt och har den mörkaste bebisrösten. 

Jag vill uppfostra honom på samma sätt som bus & filur. Jag vill vara vaksam på hur jag agerar och tänker. Jag vill fortsätta att falla utanför ramar om hur pojkar och flickor egentligen ska vara. 

Jag vill att mina barn ska få vara barn. Inte pojkar. Inte flickor. Bara barn. 




*Och när jag skriver "jag" så inluderar jag naturligtvis även in barnens far. Men eftersom det är jag som skriver så blev det jag. Fast jag menar vi. 

4 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Jag har ju bara en pojkbebis men jag tänker på det och hoppas att jag ska göra just detta, det är iallafall mitt mål. Och boken Ge ditt barn hundra möjligheter, ska införskaffas. Hade tänkt ge den till fadern på Fars-dag men fick inte tag i den då. Vill lägga till en bok En sexists bekännelser av Lars-Einar Engström. Den handlar mest om ledarskap i näringslivet men rör sig över ett brett område, även barnuppfostran. Själv ska jag börja läsa Vardagsfeminism i kväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar boktips!! Ska kolla upp båda två!
      Och gulleplutt-Hannes ska förstås bli en mjukis. Det ska vi nog lyckas med. ;)

      Radera
  2. Jag vill också att mina pojkar ska bli mjuka och snälla och kunna visa sina känslor. Att dom ska vara barn. Jag gör mitt bästa men dom lär sig mycket i andra sammanhang. Förskolan, Tv och inte minst gamla människor. Farmor säger att karlar inte kan vara söta. Mormor har sagt att pojkar inte får gå på dans. Ja, det är verkligen inte lätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att du gör det väldigt bra Sara. De är så fina och mjuka, och bara det att han väljer prinsessdräkten visar ju att det du & H gör är det viktigaste. Men visst vore det bra om alla med förutfattade knäppheter höll klaffen ibland. Å andra sidan är väl diskussionen bra också. Kram!

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!