14 april 2014

Träningsuppdatering.

Jodå. Jag tränar fortfarande. Mest löpning och så lite styrka emellanåt. Målet är fortfarande att klara av Göteborgsvarvet under två timmar, den 17 maj.

Det känns ibland hoppfullt och ibland totalt hopplöst. Lite som ett lotteri.

Förra fredagskvällen sprang jag ett lopp med Lina och Therese, Skatås mörkaste. Med pannlampa. Man kan väl inte säga att vi toppresterade precis, men vi fnissade/garvade så att jag hade träningsvärk i skrattmusklerna dagen efter. 

Vi skulle ha sprungit 13 km (två varv på en reflexbana) men kom i mål efter drygt 8 km. Vi sprang fel. Flera gånger. Vi missade en avfart in i skogen, körde två varv på det jobbigaste biten, missade var man skulle komma in för att köra andra varvet. 

När vi kom in i mål, kom vi in som två, trea och fyra bland damerna... Det var bara det att vi hade sprungit 8,5 km, de andra hade sprungit 13 km (som man skulle ha gjort). Vi berättade förstås att vi sprungit fel, och blev så klart diskade.

Garvade också ihjäl oss efteråt åt minen hos mannen som tog mitt tidchip och imponerat hojtade 69:47!! Varpå jag bara gapar och stirrar på honom och till slut, efter att febrilt ha försökt förstå vad han menar, måste säga "eh, jaha, vad är det för siffror?". Han ser inte lika imponerad ut när han förklarar att det var tiden jag sprungit på. Och ännu mindre imponerad när jag förklarar att vi inte ens var i närheten av att springa hela distansen

Eftersom vi kände oss lite snuvade på distansen så drog vi ut en vända till, och fick totalt ihop 15,5 km i kuperad terräng. Med det kände vi oss nöjda och drog sen till Burger King och fredagsmyste. 


För övrigt höll vi på att fnissa ihjäl oss när vi för första gången fick testa att kissa i en tunna, i grupp. Fyra tunnor stod placerade i en cirkel i ett tält och det var bara sätta sig där och försöka prestera. Förstod att det är vanligt bland orienterare, inte bland annat folk. 


Dagen innan vi åkte till Hawaii sprang jag ett långpass i Ystad. Jag sprang 10 km i myspasstempo och sen 5 km i halvmaratempo (jag vill ju hålla 5:40 för att klara under två timmar) och sen 6 km i myspasstempo. Jag fick ihop 21 km på 2:06. Det är en lång bit kvar till 1:59 men det kändes ändå bra. Kroppen orkade. Jag var lite trött men absolut inte sliten och dagen efter kändes det ingenting. Senast jag sprang en halvmara var 2005 och då var jag sliten i säkert en vecka efteråt, och då sprang jag på 2:16. Så visst har det hänt lite sen jag började springa på riktigt i september. 

Här i Hawaii har jag hunnit med två pass. En mil som var slitig i strålande sol och där jag försökte prestera men inte riktigt lyckades och så idag var jag iväg på ett fantastiskt långpass. Det var makeN som hade planerat det, och som testade det först. Det var 8 km uppför ett berg och så 8 km nerför. Tantalus Drive heter vägen man springer på och det var superhäftigt. 452 höjdmeter. Rekord för mig. 

Jag sprang mellan bambuskogar, eucalyptusträd och bananplantager, mötte ett gäng höns och väldigt många vita pick-ups. Det var asfaltsväg hela vägen och den slingrade sig fram och tillbaka längs med berget. Ibland kom man till utsiktspunkter som fick det att susa i huvudet och pirra i hjärtat. Det var så jag hade tänkt mig Hawaii. Lush. Grönskande. 

Jag kör oftast tre pass/vecka och det är mest intervaller och långpass, ett o annat myspass. Jag märker egentligen inte att jag blir snabbare och starkare men jag känner att jag återhämtar mig väldigt fort och när jag tittar tillbaka på intervaller från i höstas så ser jag ju att jag har blivit aningens snabbare. Jag har dessutom satt rekord på både milen (56:30) och 21 km. Så, lite händer det ju. 

4 veckor kvar. Iiiih. 

1 kommentar:

  1. Du kommer klara det. Du har viljan. Jag kan sätta pengar på det!

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!