18 maj 2014

Race report.

Så blev det då lördagen den 17 maj och den där dagen som jag längtat efter med skräckblandad förtjusning.

Med på resan har jag haft min kompis Åsa. Vi träffades på en språkresa 1991 och har haft kontakt sedan dess, trots att vi alltid bott på olika ställen. Åsa bor i Stockholm men vi har tränat ihop i cyberrymden genom att skicka bilder & data om genomförda och kommande pass. Vi har peppat varandra i ur och skur och glatt åt oss våra förbättringar.

Åsa bodde på hotell med sin man, som också sprang, så efter en första frukost hemma på gröt & ägg åkte jag dit för en second breakfast. Bäst att göra det ordentligt tänker jag. :)

Vid 12 bytte vi om till tävlingskläderna och vid 12:30 tog vi bussen till Slottskogen. Vi kom fram precis när starten för eliten gick. Det var mäktigt och häftigt att se hur de fullkomligt rusade fram! Och allt folk! Helt galet mycket folk.

Jag och Åsa, en timme innan start.
 

Vi insöp atmosfären, tuggade i oss lite matsäck, kissade i skogen, lämnade in väskorna och letade upp var vi skulle vara vid starten. När det är en kvart kvar kommer jag på att jag nog måste gå på toa och göra stora A. När det är tio minuter kvar till start har jag fortfarande 50 pers framför mig. Lite stressigt. Åsa går till starten och jag springer fram till första person i kön och ber att få gå före, det får jag. Men, lyckas inte prestera. Tänker att det är nog bara psykiskt och nu har jag i af försökt. Springer ut igen och tar ett varv på uppvärmningsbanan och ser sen mitt startled komma gåendes. Jag ställer mig längst bak och spanar efter Åsa men ser henne inte.

Starten går och det är trångt förstås. Jag känner mig redo. Lite rädd men redo. Första fem kilometerna går bra, lite drygt 28 min. Jag försöker att hålla koll på pulsen, försöker att inte sicksacka för mycket utan tar det lugnt. Tempot ligger blandat mellan 5:30-5:50, beroende på folkmängd och lutning. De två första större backarna, Säldammen och Älvsborgsbron märker jag knappt av. Jag har ett skönt flow och springer med ett leende.

Efter bron är det nerför och jag gör min snabbaste kilometer, 5:18. Vid 8-9 kilometer börjar jag känna av framsidan på underbenen. Musklerna krampar väl inte men de drar ihop sig och benen känns lite stumma. Det här har hänt förut men då efter typ nästan två timmars löpning, aldrig innan milen. Men hjärtat och pulsen känns bra och jag kör på. Milen går på runt 57 minuter.

Göta Älv-bron är den backe jag fruktat mest. Den är lång och seg. Jag har planerat att jag ska gå en bit för att inte tappa energi. Men när jag väl börjar gå känner jag att det faktiskt känns jobbigare än att springa. Det blir liksom fel rytm och benen krampar ihop mer.

15 km går på 1:26 och fram till 15 har jag hållit det tempo jag hade hoppats på, dvs 5:40 i snitt. Men nu börjar benen bli riktigt stumma. Dessutom har jag krampkänning i vaden också. Jag börjar fundera på om jag är helt störd, eller bara lite. Kommer fram till att jag faktiskt inte alls gillar att springa. Och jag hatar göteborgsvarvet. Jag är riktigt irriterad. Dessutom vet jag att det bara är en massa uppför kvar. Blä. Aldrig mer tänker jag.

Men jag kämpar på, om än i långsammare tempo. Kilometrarna segar sig fram och jag ser fram emot att få vända på avenyn och få springa lite nerför igen. Jag tänker att snart är det bara tre kilometer kvar och då jädrar. Men ungefär då så tystnar musiken i mina öron. Just när jag behöver peppen så bryter telefonen ihop och vägrar starta igen. Efter 1:45. Fasen också.

Strax efter vändningen vid Poseidon ser jag Åsa som kämpar på uppför. Hon ser mig också och jag får en extra energikick. Som tyvärr inte håller i sig så länge. Jag börjar inse att jag inte kommer att klara mitt mål på att komma in under två timmar. Jag funderar på att bara skita i det. Jag är nära att börja gråta av besvikelse. Jag veeet, det är inte logiskt. Men efter nästan två mils löpning så är det inte mycket som är logiskt.

Nu är det väldigt tungt och det går långsamt. Den 20:e kilometern är den långsammaste och går i 6:15-tempo. Vid den allra sista backen innan mål står min syssling med sin familj. Jag är så trött och besviken och tänker att det är skit samma med allt. Jag går nu, jag ger upp. Men så hör jag dem hojta på mig och ser hur Daniel spänner blicken i mig och vrålar "Du orkar, ge järnet nu!!!" och så klart att jag orkar. Jag tar fart igen och kommer över krönet och ser hur löparormen ringlar sig in till målområdet.

Sluttiden blev 2:03:49 enligt Göteborgsvarvet. 4 minuter för långsamt men mer än 10 minuter snabbare än när jag sprang senast, 2005.

Trött och nöjd över att vara i mål. Lättad.


Åsa kom in på 2:15 och slog sin man med en minut. Tjoho!

Jag tar igen mig i väntan på Åsa.

Mina ben alltså. De som har varit så starka så länge. Funkat så bra. Vad fasen hände på loppet? Jag gillar dem ändå. Men, lite arg är jag på dem.

Jag glömde stänga av klockan när jag kom in i mål så min klocka visar tio sekunder mer än det blev. Dessutom har jag sprungit mer än 300 meter mer än nödvändigt. Mitt snitt blev 5:47, vilket jag ändå är okej nöjd med. Men snittiden på en halvmara blev 5:53 min/km, vilket jag inte alls är så nöjd med... Nästa år ska jag alltså springa både rakare, och snabbare. :)

Jag sprang med ryggsäck med eget vatten, ungefär en liter. Jag tycker det är skönt att kunna dricka när jag vill och jag är van att ha den där. Jag tog sista klunken vatten när jag kommit i mål, så väldigt bra uppskattat!

Eftersom jag inte drack sportdryck men visste att jag skulle vara ute länge så hade jag med mig två energigels och några druvsockerbitar jag fått av Åsa. Jag tog en halv gel en stund innan start, andra halvan efter 6-7 kilometer, en dextrosol vid 10, en halv gel vid 14 km, andra halvan vid 17-18 och en dextrosol vid 20.

Magen höll hela loppet men bröt ihop någon timme efteråt. Då jag också blev väldigt spak och fick någon form av blodsockerfall. Efter en pizza och läsk samt lite promenad så kändes det okej igen.

Idag, dagen efter, har jag lite ont i en tå vars nagel håller på att trilla av (samma som för ett halvår sen, fast nu omgång 2), lite trött i framsida lår, lite träningsvärk i vaden som krampade och lite känningar i framsidan där det stumnade. I övrigt rätt okej.

Och. Jag har redan glömt och förträngt alla arga tankar om och på loppet igår. Nästa år blir det sub 2h och innan dess några millopp och framförallt ett Lidingölopp på 30 km. Så, det är väl bara att sätta igång då. Men den här veckan ska jag vila och fokusera på jobbet och det nya livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!