19 maj 2014

Soluppgångarnas soluppgång.

Okej. Nu kommer det en bildkavalkad. För jag kan, som vanligt, inte välja. Så ni får välja själva vilka ni vill stanna till vid. Vilka ni fastnar för. Det här mina favoriter av de 80 bilder jag tog.

När vi var uppe på Haleakala-vulkanen tidigare den veckan fick Jim inte tillbaka sitt kontokort när han betalade inträdet till parken. Detta upptäckte han inte förrän vi var borta vid Olivine pools och då var det alldeles för långt att köra tillbaka och hämta det. Maria bestämde sig för att hon kunde hämta kortet och samtidigt passa på att åka upp och se på soluppgången. Jag som är en sucker för solnedgångar är oftast för trött för soluppgångar... men, när tillfälle ges måste jag haka på. Så, klockan ringde strax före 04 på morgonen och vi gav oss iväg.

Vi gick till Leleiwi overlook, där vi varit tidigare, eftersom vi läst att det inte var lika mycket folk där.  Bra val. Det var en strid ström med bilar uppför berget men när vi kom till vårt stopp, var vi ensamma. Det kom några till under soluppgången men vi fick njuta ostört ändå. 

Det var så otroligt mäktigt. Det går liksom inte att ta in detta fantastiska ljus. Landskapet. Molnen. Det hade precis börjat ljusna när vi kom. Himlen var fantastiskt blå och det gula så gult.


"Är vi i himlen nu?" frågade Bella när vi åkte upp första gången. Och. Ja, det känns ju så.





Återigen gryr dagen.





En selfie är ju numera obligatorisk.


De här tre bilderna tog Maria på mig (med min kamera) medan jag stod och njöt av utsikten och upplevelsen. Väldigt mäktigt.







En ny dag kom och det blev dags för oss att ge oss av hemåt. Maria släppte av mig när vi kommit en bit nedanför parken och så sprang jag därifrån. Det var 15 km nerför. Totalt 785 höjdmeter ner. Otroligt vackert och en bra morgontur. Ni fattar vilken fantastisk start på dagen jag fick - soluppgång OCH morgonjogg.

Marias inlägg och fina bilder kan ni se här.

2 kommentarer:

  1. Det var fina bilder. Så det var ju ganska bra att jag lämnade kvar kortet :-) Sanningen är dock att jag upptäckte att kortet var borta redan vid lunchstället, och antog att det var kvar i parken, men fick det inte bekräftat förrän morgonen efter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, så var det ju faktiskt!! Jag fabulerar tydligen med sanningen :) Och ja, det var jättebra, i efterhand, att du lämnade kvar kortet :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!