19 juni 2014

Könsneutrala barn.

Idag tände jag till lite. Kan man säga.

Jag läste ett inlägg som en vän länkat till, på Facebook. Sluta försöka göra barn könsneutrala. Och bara av artikelrubriken får jag ont i magen. Jag är rädd att den som inte är så insatt, som inte har läst så mycket, som kanske inte bryr sig, tänker "herregud, vad skönt! Det var väl det jag visste att pojkar är pojkar och så är det med det". Typ. Att det är bäst att ha det som vi har det. Pojkar gillar bilar. Flickor gillar dockor. 


Nu var det ju inte riktigt så illa. Professorn säger att det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Klart det gör. Det är inte det som allt handlar om.


Det handlar om att det finns oändligt många fler skillnader. Som att många gillar pannkakor men några tycker att det är det värsta som finns. Vissa är morgontrötta, andra morgonpigga och ytterligare andra är varken eller. Vissa vill spela fotboll hela dagarna medan andra inte vill det alls och några andra vill spela halva dagen, eller en liten stund i alla fall. 


Vi är olika. Lika olika. Vi måste lära oss att se de här olikheterna bortom könet. 


Så här skriver Alf:

Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.

Jag får väl anse mig som genusfundamentalist i det här fallet. Jag tror i alla fall att Alf skulle tycka det. Det jag tänker, är att han inte har fattat så värst mycket.


Det handlar inte om att flickor inte ska ha rosa. Det handlar om att alla människor ska få ha vilken färg de vill. Förslagsvis sådana de tycker om. 

Och de som tror att barn blir jämlika/jämställda/könsneutrala om man klär pojkar i rosa och förbjuder flickor att bära rosa har inte heller fattat så värst mycket. Men de i alla fall kanske vill förstå. De har kommit en bit på väg. Det var ju typ så jag började min bana. 

Slänga ut dockvrån. Nej, det är inte heller det som det handlar om. Det handlar om att alla ska få använda dockvrån. Att alla ska känna att de kan leka där. På vilket vis de vill. Tillsammans eller ensamma. Och nej, man ska inte avstyra typiska könslekar men man ska se till att alla får vara med, och kan vara med. Vissa barn kanske behöver hjälp. De kanske inte vet hur man skjuter en fiende med en träbössa. Men barnet kanske vill lära sig det. Och vill hen inte det så kanske hen vill rädda alla döende. Vissa lekar kommer inte naturligt för alla men då måste man se till att inkludera och lära ut hur just den leken funkar. Så att alla får vara med. På sina olika sätt. 


Och behandla pojkar och flickor exakt lika? Nej, inte för att de har ett visst kön. Jag tror inte att någon behandlar alla tjejer likadant till exempel. Mer än när man generaliserar. Men i grunden handlar det ju om att behandla barnen som de barn de är. Lika och olika. 


I avslutningen av artikeln tycker jag att det både finns hopp och förtvivlan.

Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män.
Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.
Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Pojkar är inte lika bra som flickor på att ta ansvar för sitt eget lärande och arbeta på egen hand. De behöver mer lärarledd undervisning i helklass. Med samma pedagogik ökar klyftan ännu mer mellan pojkars och flickors betyg och chanser att lyckas i livet och pojkarna blir de stora förlorare.

Medvetet träna pojkar på att kontrollera sin ilska, osv. Nej, pojkar. ALLA som har problem med att kontrollera sin ilska. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan.


Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, osv. Nej, inte flickor. ALLA behöver tro på sig själva. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 


Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Vi kan inte undervisa olika på lika sätt. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 

Som min vän skrev som avslutningen i vår tråd: 

Jag tycker att detta är svårt, jag tycker att vi måste bli bättre på att inte lägga värderingar i allt. Alla är olika och vill olika, en del vill vinna, några leda, vissa bryr sig inte alls och andra vill följa strömmen å allt måste få vara lika bra. Vi är så bra på att säga att den som vinner är bäst och förutsätter att alla vill vinna, vill börja, vill stå först i kön. Är så trist att man förväntas vara på ett visst sätt för att passa in, tänk va mycket bättre allt skulle vara om vi utnyttjade våra olikheter istället för att alla försöker vara lika. Vi stoppar in i fack och ger prognoser. Sen är det ju tyvärr så att det är svårt med individuella anpassningar i skolan eftersom det inte finns resurser. Å där tycker jag vi ska börja. Dubbla antalet pedagoger. 

Japp. Det låter bra. Det gör vi. Och så skärper vi föräldrar till oss och försöker se bortom generaliseringar och fördomar. Både med våra egna änglar, och andras ungar. Barn är barn. Lika olika. Lika och olika. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 

6 kommentarer:

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!