12 september 2014

Om att se.

Det här med förhållande. Att ge och ta. Att bekräfta. Berömma. Uppskatta. Se. Bli sedd. Bli uppskattad. Ta emot. Ibland är det en djungel. Ibland är det en raksträcka. Att ge utan att få. Att få utan att ge.

Balansen. Att kunna ta emot, utan att på en gång behöva ge. Att kunna ge, utan att förvänta sig något tillbaka.

Det är svårt att hinna med. Orka med. Mitt bland blöjbyten, träningar, smutsiga kläder och skitiga golv. En blomma. En kram. En uppskattande blick.

I det lilla är jag nöjd med blicken. Leendet. När livet är lätt känner jag mig sedd av detta. Det räcker.

I det större vill jag ha svart på vitt att jag duger. Att känna att det jag gör syns. Och gärna att det syns när jag kämpar. Martyr förstås. För om det inte syns när jag kämpar, om jag inte blir sedd när jag kämpar. Då får jag ingen luft. Då blir jag sur. Arg. Ger bitska kommentarer.

Som under sjukdomsperioden i vintras. Det gick bra från dag till dag. Men i det stora, gick det åt skogen. MakeN kämpade på med jobbet, att hinna avsluta allt innan föräldraledigheten. Han kämpade med att komma hem i tid och gå upp i ottan. Jag kämpade med att hålla humöret uppe på de sjuka, och mig själv.

Vi såg inte varandras kämpande. Allt jag ville ha var att få höra "fasen vilket jobb du gör! jag ser att det är skitjobbigt och jag är så tacksam att du orkar." Ett sms med några fina ord hade räckt. Eller en liten blomma. För att muntra upp mig och för att få mig att känna mig sedd och uppskattad.

Tror ni han kände likadant? Troligen. Men ingen av oss kunde bryta det där just då. Det var för mycket runt omkring. Vattkoppor. Hjärtoperation. Packning. Hämta. Lämna. Längtan efter tid tillsammans. Drömmen om Hawaii.

Det är inte alltid lätt. Men. Jag kämpar så gärna. Så länge jag blir sedd. Så länge jag ser dig. Så länge vi ser varann.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!