31 augusti 2014

Race report - Salomon trail tour.

Nja. Det är väl det jag kan säga om gårdagen. Nja.

Det som hela tiden far, och for, i mitt huvud. Medan jag sprang och nu efteråt, är Anna Ternheims  "Just as low as I was the night before"... med tanke på att så jädra peppad och taggad som jag var förra lördagen, lika osugen och oförberedd var jag igår. Jag hann inte ställa om mentalt. Trots att jag vilade hela veckan, pga ännu en nummerlappssjuka. Ni vet, lite halsont, lite snuva... fast, kanske ändå inbillning, eller? Hm... det kliar ju lite. Bäst jag tar lite naturmediciner... och vilar.

Jag har sovit för lite i veckan men fick i af ihop åtta timmar mellan fredag och lördag. MakeN fick gå upp och lägga sig en stund till när jag gick upp vid åtta. Jag skulle iväg 9:25.

Jag åt gröt och macka till frukost. Drack kaffe. Matade Abbe. Medlade mellan bråkiga barn. Torkade kladd. Klädde om. Väckte makeN. Bråkade ännu mer med stora barnen. La mig i sådant som jag inte skulle lägga mig i. De bråkar bäst utan inblandning. Men ibland... är det så svårt. Och jag behövde lugn och ro för att tänka. För att komma ihåg allt. Gå igenom. Ladda.

Det sket sig. I stället fick jag mens. Som på beställning.

Plötsligt var klockan 9:31 och jag rafsade ihop mina saker och smällde igen dörren med ett, lite smått irriterat, HEJDÅ.

Jag åkte med två andra tjejer som bor i närheten. En som jag brukar springa mina långpass med och en annan som jag bara möter in och ut från förskolan. I bilen på väg dit kommer jag på att jag glömt vattenflaska. Jag brukar gå runt och dricka lite vatten innan start.

Sen kommer jag på att jag glömt min gps-klocka och pulsbandet.

Och hörlurarna.

Min plan var att gå in i min egen värld och springa med hjälp av pulsbandet. Jag tänkte testa att lägga mig på en puls runt 170-175 bpm, för att se hur det kändes. På Gbg-varvet gick jag ut för hårt och låg runt 182, vilket jag bara orkade med en dryg timme. Min plan nu var att ta det lugnt första varvet, 11 km och sen försöka öka på sista varvet, 10 km.

När den planen gick i stöpet så tappade jag det lilla pepp jag hade. Gah. Jag är ingenjör. Jag har inga känslor. Jag vill ha svart på vitt. Så här jobbigt är det. Du kan öka. Minska. Det är min trygghet.

Men. Starten gick ju och jag var där. Hängde på en stund men kände sen att jag ville ta det lugnare. Blev omsprungen en hel del första fem km men sen lugnade det ner sig. Jag tog rygg på en kille under ett par kilometer men efter 8 km så släppte jag honom och var helt ensam.

Banan gick lite, lite på grusväg, mycket på stigar och väldigt mycket på helt obanad terräng. Över stockar och stenar, över två mossar och uppför en brant som var så brant att jag var tvungen att använda händerna för att klättra upp på några ställen. Mossarna var blöta, förstås. På den ena sjönk ena benet ner till mitten av låret.

Men. Det var ju inte värre än förra helgens swimrun :).

Efter åtta kilometer och fram till varvningen så var jag rätt bestämd på att bryta. Det var inget roligt. Jag var säker på att jag var helt sist och jag hade liksom ingen lust. Jag var inte alls så där glad som jag brukar vara. Jag höll ju lite koll, med hjälp av klockan på mobilen, så jag visste ju att det gick skitdåligt tidsmässigt också.

Men till slut kom jag till varvningen, som var målgång för de som sprang 5 och 11 km. Och förresten blev jag varvad av han som vann 21 km... Mina första 11 km tog 1:26. Jag stod och pratade en stund med tjejerna vid varvningen och frågade om det var någon efter mig... Det var det tydligen, flera stycken. De tryckte i mig sportdryck och apelsin och sa åt mig att fortsätta.

Så jag sprang iväg. Och efter tio meter till stod det två tjejer och hejade på mig som galningar. :) Det var två tjejer som jag hälsat på precis innan starten. De är med i samma Facebook-grupp som jag, Lofsans Challange, och vi hade tidigare pratat om att vi skulle springa och att det vore roligt att ses. De hade sprungit klart (inte 21km, i af :) och stod nu och hejade glatt. Även de peppade mig att köra ett varv till. "Kom ihåg - du skrev ju själv att du hade genomförande mål bara!!" sa den ena tjejen. Just det. Jag behövde ju inte prestera. Bara göra't. Och det orkar jag ju. Så jag körde ett varv till.

På det här varvet log jag lite emellanåt. Njöt av skogen och vattnet. Tyckte att det var roligt med all stig. Det kändes lite lättare. Det gick ju fortfarande inte fort men jag sänkte tempot med 1 min/km i af, 1:08 gick den milen på. Första 11 km snittade jag 7:50 och andra 6:48.

Och nej. Jag var inte helt slut när jag kom i mål. Jag var mest besviken på mig själv. För att jag inte på riktigt försökte.

Så. Nu är planen att träna mer styrka och mtb, för att bli riktigt löpsugen igen. Intervaller får det bli förstås, för att hålla igång. Men. Det är ju snart dags för Lidingöloppet. Då jädrar ska jag var sugen, peppad och förberedd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!