27 september 2014

Blä.

Ja. Vissa av er kanske kommer ihåg att jag skulle på en träningshelg i februari, men blev sjuk. Det var ju deppigt förstås.

Men. Ni vet ju också att jag har tränat som fasen för Lidingöloppet. 30 km. Tre mil. Jag har träningssprungit 30,4km en regnig, mörk och kall kväll för tre veckor sedan. Jag har sprungit backintervaller, vanlig intervaller, myspass och långpass. Jag har tränat och varit frisk hela sommaren.

Tills för en vecka sedan. Jag var hemma från jobbet i måndags men kände mig väl oumbärlig så gick dit igen i tisdags och jobbade resten av veckan. Jag hade fixat en liten event åt gruppen på onsdagen så jag kände att jag var tvungen att vara där och fixa för det. Och vara med på själva grejen förstås. Och torsdagen gick av bara farten.

Jag har varit matt hela veckan, haft huvudvärk och varit extra frusen, varvat med väldigt varm. Har hostat och varit hes. Tog tempen med örontempen i måndags, 37,3. Tog igen i torsdags kväll. 37,6. Packade ändå med kläderna.

Hela veckan har jag fått peppiga meddelanden från fina vänner som frågar hur jag mår och hur det går med tillfrisknandet. Varje dag har jag svarat att jag fortfarande hoppas. Och att jag är glad att loppet inte är idag eller imorgon. Men att det nog ska gå vägen.

Men nej. Igår eftermiddag visade termometern 38.0. Och jag visste ju egentligen redan innan att det inte skulle funka. Men jag ville ju så gärna. Jag ville så gärna tro att det skulle gå.

Jag är besviken. Men samtidigt. Otroligt osugen på att träna. Vill bara röra mig i slowmotion.

Jag fokuserar ändå på det positiva. MakeN och jag har fått tre dagar på tu man hand. Vi fick liksom en bonusdag nu när jag inte ska springa. Vi skulle egentligen ha bott hos varsin kompis i natt. Jag skulle ha bott hos min peppiga kompis Johanna. Skulle ha varit på LL30-löparläger där med kolhydratsuppladdning och peppiga samtal, med pirr och förväntan. Skräckblandad förtjusning.

I stället blev det en extra natt på flashiga och fina hotellet Clarion Sign. Med makeN. Det blev Pizza Hut, en påse lösgodis och två avsnitt av the Killing i hotellsängen.

Och en dignande hotellfrukost med massor av löparklädda människor. Som jag avundades. På håll. Suckade. Samtidigt som jag längtade upp till hotellrummet och lite vila.

Nu hejar jag genom rymden på makeN som just startat 15km. Hans mål är att få silvermedalj och då måste han springa på 1:07, dvs snitta 4:28 min/km. Galet snabb. Det ska gå. Och så tänker jag på nästa år. Då ska jag ta nya tag.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!