15 september 2014

Gårdagssmällen.

Jag vet. Alla sociala medier och samtal handlar om gårdagssmällen. Men jag måste också skriva om hur besviken jag är. Hur chockad jag blev. Hur naiv jag känner mig. Inte hade jag fattat att något var så oerhört fel. Visst har det blåst kalla vindar. Men så här??! Jag fattar inget. Mer än att när Unicef ringde idag så dubblade jag månadsgivandet och när Barncancerfonden plingade på dörren nu ikväll så skänkte jag bort de kontanter jag hade. Jag kände att jag måste göra något. Jag måste hjälpa. Och jag vet att det inte är rationellt. Men det verkar som att många med mig kände samma. Pengabössan var redan fullknökad med sedlar. Rationellt eller inte. Det är många som idag känner att de vill göra något för att få ett varmare Sverige. Som vill visa att de står upp och hjälper sina medmänniskor.

Jag utnyttjade min fantastiska rättighet igår och röstade. Jag röstade på ett av alla de partier som värnar om att hålla Sveriges gränser öppna. Jag vet att 87% av alla som röstade gjorde samma sak. Men ändå ekar det ändå inom mig "ett främlingsfientligt parti är tredje störst i Sverige". Och då fattar jag ingenting. Jag vet inte hur jag ska förklara det för Bella. Att ett parti, som tycker att vissa av hennes kompisar borde åka tillbaka till landet de är födda i eller aldrig borde ha fått kommit hit, får vara med och bestämma hur vi ska ha det i Sverige.

Så. Vad gör vi. Jag vet inte. Vi hoppas på att den här nya regeringen lyckas bättre med integrationsfrågor och att jämna ut klyftorna kanske. Så att många av de som vantrivs med livet kan få det lite bättre och på så vis kanske börja känna tro på framtid. För utan framtidstro är det svårt att se någon mening. Det fattar ju jag med. Och ser man ingen mening så är det lätt att vilja hitta syndabockar. Hitta ursäkter. Och bli än mer olycklig. Vi måste vända det här. Ju.

Det är inte lätt. Men mer medmänsklighet är ju en början. Och det kan vara ett leende. Det kan vara att skänka pengar till tiggare. Det kan vara att hålla upp en dörr. Det kan vara att ge bort onödiga prylar till organisationer som Stadsmissionen, Röda korset... Det kan vara att bara se någon.

Men. Det är dags att vi börjar nu. Att vi visar att alla hör hit, alla är välkomna. Oavsett hudfärg, form, ursprung, smak, läggning, kön. Alla är välkomna i vårt samhälle. In i våra liv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!