12 oktober 2014

Tantjävel.

Hej mig själv, tantjävel!
Så börjar brevet som damp ner i brevlådan tidigare i veckan. 

Det var till mig. Från mig. Skrivet 940818. För tjugo år sedan var det nämligen en kampanj som var med i tidningen OSA, en väldigt trendig gratistidning :) Trendig och full med kloka citat. I alla fall om man var tonåring. Typ. Hur som helst, kampanjen. Skriv ett brev till dig själv som du får om tjugo år. Jag hakade på, uppenbarligen.

Jag blev väldigt paff när jag fick brevet. Jag hade verkligen inget minne av det här. Jag kände ju igen handstilen förstås men blev väldigt paff när jag vände på brevet och såg att jag bodde i Borlänge när brevet skrevs. Därifrån flyttade jag 1996. 

Jag slet upp brevet och började läsa. Med fniss och skämskudde. Ni ska få läsa några väl valda delar, från det som var jag för tjugo år sedan.

Hej mig själv, tantjävel!
Jaha, nu är "du" alltså 38, och jag, 18; myndig men inte betrodd?! Livet flyter på bra, det går ju så snabbt! Hmm... Förra året, 93/94, var jag alltså i USA (Wichita, Kansas), och det var väl trevligt. Kanske inte som jag väntat mig, om jag nu hade väntat mig något, men gott och väl till belåtenhet. 

Ja, det där året alltså. Som ni märker var jag inte himlastormande upprymd över händelsen. Jag är väldigt tacksam att jag gjorde det där året. Att jag fick möjlighet att göra det. Det har gett mig väldigt mycket, både med språket och i att växa upp. Jag hamnade hos en familj i plattaste mitten av USA. De hade två barn, 12 och 14 år gamla, och båda två avskydde mig rätt duktigt. I alla fall första halvåret. Mamman och pappan var trevliga, lätta och ställde upp för mig med att skjutsa mig över halva stan för att jag skulle få träffa mina svenska kompisar, Johanna och Jakob, på helgerna. Jag spenderade mesta delen av min tid på mitt rum där jag skrev brev hem, eller pratade i telefon med Johanna och Jakob. Johanna och jag är fortfarande vänner, och ska ses om ungefär en månad då vi ska på Be your best - en träningsdag i Stockholm. Jag skulle också ha bott hos henne på Lidingöloppet... men det vet vi ju hur det gick med det. 

Jag hade en amerikansk kompis, Marlo, vi har kontakt än idag. Visst hade jag några fler som jag pratade med på dagarna men inga som jag umgicks med på fritiden. Jag vantrivdes inte men jag sprudlade inte. Det tog ett tag för mig att bli mig själv på ett annat språk. Jag är oftast snabb i kommentarer och rolig för att jag inte hinner tänka så långt innan jag talar. Det klarade jag inte av de första månaderna i USA, innan språket satt sig ordentligt. Jag svarade på tilltal men slängde inte käft i diskussioner.

Nåväl... Jaha, Anna... Berätta nu... Hur känns det att vara 38 - snart 40 (FYRTIO!!!)? Har krisen börjat? Är barnen, om det finns några, snälla? Vilda? Jag bubblar av frågor... Är jag gift? Näe, förmodligen inte... brukar ju tröttna rätt snabbt, suck... Just nu är jag dock kär och glad, allt känns bra, vilket förvånar mig enormt!

Haha. Ja, det där förhållandet höll väl några månader och jodå. Det blev giftermål och jag har inte tröttnat. På långa vägar. Jag har hittat den där Rätte. Den där som gör att man slutar fråga sig själv "Är det här verkligen rätt?" och i stället utbrista "Det här är verkligen rätt!! Det är ju så här det ska vara!!". Och barnen... Tre stycken. Snälla, absolut. Vilda... ja, emellanåt. 

Jag hade velat veta vad jag ville. Ville jag gifta mig? Ville jag ha barn? Hur många? Ville jag resa och upptäcka världen? Var ville jag bo? Vad ville jag plugga? Vilka kompisar trodde jag att jag skulle ha resten av livet? 

Sen är det en massa om sommaren som just varit, om första kyssen, första mensen, första fyllan och att Jag har dock i alla fall aldrig rökt, inte har jag hål i tänderna heller... Suveränt!

Haha. Präktig minsann. Brevet är indelat i två delar och den andra delen är skriven tre veckor efter, 940906.

Beskrivning av mig själv: Jag är 176 cm, 66 kg tung, storlek 40-41 på fötterna, 75 cm "midja". Finnar har jag, speciellt efter/under mensen (som jag fick höstterminen i 8:an, 20 november 1990). Små bröst och stora fötter är annat jag har! Hmm... Ärligt så bryr jag mig faktiskt inte så mycket. Jag är av naturen glad, sprallig och pratig, dessutom kräver jag mycket uppmärksamhet, jag gör det mesta för att få folk att skratta! När jag blir stor vill jag bli lärare, tandläkare, reseledare men förmodligen kommer jag att jobba hos pappa, vilket också skulle vara kul! 
Sara Haglind är min Älsklingsbästis, förresten!
BE YOUNG, HAVE FUN, DRINK PEPSI!
Kramar från Anna Carlsson
Jag är fortfarande kär i XX, och vi har inte gjort det!

Så där ja. Nu har jag outat mig ordentligt. Hoppas det var till glädje ;). Jag har vuxit 2,5 cm på längden men har fortfarande små bröst och stora fötter. Det är dock fortfarande okej. :) 

Det var verkligen häftigt att få det här brevet. Omtumlande och roligt. Jag skulle vilja skriva ett till mig själv som jag får när jag är 58. Vi får se om jag tar tag i det. Gömmer det i en låda eller något. Och jag känner ju igen mig själv nu, i det som var då. Även om jag inte är riktigt lika pratig längre. Jag gillar ju förstås uppmärksamhet men gillar också mer att betrakta nu. Och att jobba hos pappa är inte längre aktuellt. Jag vet inte när den planen försvann. Om det var när jag flyttad till Luleå för att börja plugga eller om det var när han sålde företaget. Hur det än var så jobbar vi i ofs ihop nu med. Han hjälper mig med bokföringen och allt kring Ballabarn. 

Var det någon mer som fick brev? Hur kände ni? Vad hade ni skrivit?

1 kommentar:

  1. Inte jag själv men en annan av mina "kvällsbloggar", själv är jag för ung (bara 32). :)
    http://www.ketchupmamman.se/2014/10/det-ar-jag-karringen/

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!