13 december 2014

Men hur går det med träningen?

Jodå, tackar som frågar. Jag tränar på. Det går otroligt långsamt framåt. Alltså. Det är så jädra segt kan man säga. Tyngre än tyngst. Det är som att börja om från minus tre. Jag har aldrig känt mig så här otränad, tungandad. Typ så. Åt skogen dåligt med andra ord.

Men, tapper och målmedveten som jag är, så tränar jag på. Jag har träffat en sjukgymnast, Marie på ElitRehab, som jag är omåttligt förtjust i. Hon kör hårt med mig. Jag har egentligen inga större besvär när jag springer, förutom att jag får kramp i vaderna när jag har sprungit ett par timmar. Och att få det besväret efter ett par timmar kanske kan verka okej. Jag har tyckt att det har varit ganska rimligt, men tydligen behöver det inte vara så. Dessutom har jag ju mina magmuskler som fortfarande är delade och som fortfarande bråkar med mig.

Jag fick springa på löpbandet hos Marie första gången vi sågs och hon såg snabbt vad jag behövde göra. Upp med knäna och bak med armbågarna. Låter väl lätt som en plätt? För att göra det måste jag få kontakt med min rumpa. Vi har tydligen levt separata liv sedan ett tag tillbaka men vi jobbar på det. Vi har börjat säga hej till varandra då och då.

Så, jag tränar utfallssteg så det står härliga till, bland annat. Tre gånger i veckan kör jag ett program som tar en dryg halvtimme och vars syfte är att få min hjärna att förstå att jag har muskler i rumpan som jag borde använda, framför allt vid löpning, men även till vardags.

Jag vet. Det låter helt konstigt att inte ha kontakt med sin rumpa. Den är ju där liksom. Men. Så är det bara.

Jag var hos Marie första gången precis i sluttampen av min hysteriskt sjuka höst och fick då rådet att springa max 3km, 3 gånger/vecka och sen öka med 10% varannan vecka. Igår började jag med 3,6 km.

Det kommer alltså inte att bli något Sandsjöbacka trail i januari som jag är anmäld till. Jag anmälde mig direkt efter Lidingöloppet. När jag liksom hade ett realistiskt hopp om att bli frisk och när jag fortfarande tyckte att 34 km var en alldeles lagom distans.

Så jag varvar sjukgymnastik med kort löpning. Visst är det skönt att träningen max tar en halvtimme, på ett sätt. Men herregud vad jag saknar att nöta kilometer efter kilometer. Den terapin och den fantastiska känslan av klara av att springa i timmar. Jag blir galen av längt.

Men. Att springa 3,6 km är otroligt jobbigt. Det går långsamt dessutom. Men, jag jobbar in mitt nya löpsteg och försöker ta en dag i taget. Jag märker först nu hur sjuk jag var, kan man säga. Återhämtning mellan övningarna och passen är otroligt mycket längre. Förut kunde jag springa 4 min intervall och återhämta mig på 1 minut. Nu springer jag 1 minut och behöver återhämta mig i 2 minuter. Efter 20 utfall vill jag lägga mig ner och dö, länge. På sjukgymnastiken senast fick jag be om en paus för att jag inte hann återhämta mig mellan övningarna. Det är så frustrerande.

Men. Det är väl bara att kämpa på gissar jag.

4 kommentarer:

  1. Du är min idol! Såklart att du kommer tillbaka till toppform snart... men att börja på minus tre, GRYMT att du orkar kämpa på så medvetet!! Heja heja heja du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, jag älskar detta forum! Det är så roligt att få någon att känna saker, t ex att skriva att jag är en idol! :) Puss på dig! Du är min idol!!! För du är bäst på att klämma in vardagsmotion!!! Och utomhus. Jag är kass på utomhus. Kraaaam!!!

      Radera
  2. Jag gillar minus 3, det är ofta ett lätt före med bra fäste under skidorna. Låter annars vettigt att börja på en låg nivå och bygga upp en bra bas. Annars kommer ofta nya sjukdomar samt ibland en och annan skavank. Vad är det nya målet? Alltså i tävlingskalendern? Alltid bra med ett mål att sträva mot (även om "må bra" och "frisk" håller fint). Ägnar mig själv åt dom två senare målen, även om det frestar att knäcka papporna i skidklubben på den årliga skarturen i mars :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, -3 kan ju faktiskt vara fantastiskt i vissa avseenden! :) Nu blev jag nästan lite peppad.
      Ett mål är Göteborgsvarvet men innan/efter det hoppas jag på multisporttävling. Så... jag borde ta tag i cyklingen. Då kan jag ju faktiskt köra lite längre pass, än 30 min.
      Skarturen i mars låter ljuvligt. Att knäcka de andra farsorna, ännu ljuvligare. Vi får nog masa oss dit och heja.

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!