11 januari 2015

Egon.

Igår vid lunchtid lämnade vi hotellet i Arguineguín för att åka hemåt. Vi hade ju läst rapporterna om den annalkande stormen så vi var väl inte alltför hoppfulla om att komma iväg i tid. Vi hann dock äta lunch och barnen hann busa av sig innan vi gick på flyget, 90 min efter utsatt tid ungefär.

De sa redan från början att det inte var säkert om vi kunde landa i Göteborg och om det inte gick skulle vi flyga till Stockholm i stället. De sa också att vi skulle räkna med turbulens från Paris och hemåt.

Turbulensen uteblev dock som tur var. Vi fick besked om att piloten skulle göra ett försök på att landa. Det kändes verkligen inget vidare. Vi fick veta att det blåste 30 m/s men så länge det var rakt mot nosen så var vinden i sig inget problem. Däremot kunde byvindar från sidan vara riktigt problematiska. Det var de.

Vi gick in för landning och luftgroparna avlöste varandra. Planet vinglade från sida till sida och det kändes som en vante som bara flög hit och dit. Abbe var less och ville att jag skulle sjunga för honom. Det gjorde jag ganska länge. Lite disträ men ändå skönt att ha fokus på något enkelt. Vi satt på samma rad, hela familjen. Jag hade Abbe i famnen.

Jag funderade på hur jag skulle göra med Abbe när vi kraschade. Jag visste att han skulle sitta framåtvänd. Men skulle jag försöka böja ner hans huvud också mot stolen framför. Skulle jag hålla i honom med två händer eller försöka hålla emot med en annan? Behövde jag säga att jag älskade alla barn och makeN? Jag tittade på dem allihopa och kände att "näe, det vet de faktiskt. De vet att de är mitt allt." Det var en bra känsla i allt. Jag tittade på Bella och Frida, de var lite spända men också lite glada. Det var ju som att vara på Liseberg. Upp och ner hit och dit.

Cabin crew, please take your seats.

Vi gick längre ner. Planet krängde och folk började skrika i luftgroparna. Några grät, både barn och vuxna. Några barn skrattade hysteriskt. Alla höll i sig. Alla var fokuserade på vad som hände. Landningsstället fälldes ut och vi såg marken strax nedanför.

Jag funderade på vilken sida vi skulle tippa åt först. Jag tänkte på familjen. Att dör vi, så gör vi det i alla fall allihop. Samtidigt. På ett sätt gjorde det mig lugn men idag kan jag ju förstå att det var väldigt egoistiskt. Och jag kände också att jag verkligen inte ville dö. Jag ville att piloten skulle strunta i att testa och bara ge gas och köra upp igen.

Cabin crew, prepare for landing.

Fan. Fan. Fan. Jag vill inte. Jag har slutat sjunga. Håller Abbe hårt med ena armen och i stolen framför mig med andra handen. Hårt. Tittar ömsom ut, ömsom på familjen. De är de enda som betyder något. Det är bara vi.

Nu smäller det snart. Knappt hundra meter kvar ner. Piloten ger gas, vi vänder upp igen.

Vi vänder upp igen. Lamporna i taket tänds. Alla andas ut. Vi får veta att vi flyger vidare till Stockholm. Kabinpersonalen går runt och samlar ihop en herrans massa kräkpåsar. Några gråter av lättnad. Även jag får tårar i ögonen. Vi klarade det. Vi överlevde. Jag är helt darrig. Men, med barnen så gäller det att bita ihop. Vi pratar om att "oj, det där, det var lite läskigt ett tag, men det gick ju bra". Och så är det med det.

Jag ser fram emot en hotellnatt i Stockholm och att åka hem dagen efter, om stormen bedarrat. Men. Så blev det ju inte. Landningen gick hur bra som helst och alla applåderade hej vilt och vi tjoade högljutt. Jag tror att det ska mycket till för att jag ska bli rädd vid start och landning framöver, nu vet jag ju hur mycket ett plan faktiskt klarar. Hur som helst. Vi får veta att vi ska hämta vårt bagage och att vi sen ska få åka buss hem till Landvetter. Gah. Buss. I stormen som vi just klarat oss ur.

Så. Vi biter ihop. Bryter ihop lite också. Kommer igen. Hämtar väskor. Kommer ut i blåsten och kylan. Stångar oss fram och efter lite dramatik får vi plats på en buss. Barnfamiljer skulle prioriteras men det hade vissa äldre svårt att acceptera.

Bussresan startade vid 23-tiden och barnen somnade fort. Jag somnade till och sov väl 30 min. I Mjölby var det matstopp och efter det blev resan återigen otäck. Det blåste ordentligt och bussen vinglade mellan filerna. Det låg träd på vägen och ett körde vi in i. Bara en lätt touch men ändå så att det väckte upp hela bussen och att alla återigen blev väldigt rädda och upprörda. Flera ropade åt busschauffören att köra långsammare. Och att sätta på hellyset. Jag satt och stirrade ut i mörkret och blåsten och väntade återigen på en krasch.

När vi kom till Ulricehamn, och klockan var väl runt halvfem-5 på morgonen, var jag så trött att jag tänkte att jag kan ju lika gärna dö när jag sover. Det spelar väl ingen roll om jag är vaken eller inte. Så jag sov en halvtimme till ungefär.

Vi kom fram till Landvetter strax innan sex på morgonen och alla var vi väldigt lättade. Och trötta. Vi tog en brakfrukost på McDonald's för att orka med förmiddagen. Förberedde oss på att sova i skift, eftersom barnen sovit hela natten. Vi kom hem till kalla huset, 14 grader, brrr. MakeN skulle få börja sova en timme. Bella och Frida ville följa med. Jag satte på bolibompa och la mig i soffan med Abbelito. Vaknade till efter en timme. Han låg kvar. Och sov. Somnade om en timme till. Två timmars bonussömn. Fantastiskt.

MakeN sov till halvtolv, precis som lilla bus! Vi käkade pannkakslunch och sen gick jag upp och sov två timmar till. Så. I natt tänkte jag att det skulle bli en skitjobbig och lång dag. Men. Det blev det ju inte.

Och jag är ju helt överlycklig att det faktiskt blev en dag, över huvud taget.

Lite dödsångest. Det är inte så dumt. Fem minuter åt gången. Men nu räcker det för ett bra tag framöver. Familjen är viktigast och jag älskar dem alla så att jag går i bitar. Och jag vet att de vet det. Jag kände inte att jag hade några "det borde jag ha sagt" "det borde jag ha gjort". Så. Nu har jag överlevt det och kan gå vidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!