25 februari 2015

Timehop.

Jag fick tips om en rolig app som heter Timehop. Den funkar så att varje dag så får man se bilder och inlägg man gjort på facebook och/eller instagram och/eller twitter just det datumet för 1, 2, 3, 4 och 5 år sedan.

Det har blivit en hel del fnissande och ååååh:ande. Abbe för ett år sedan - så söt! Och vi väntade på vattkoppor men han fick tredagars feber först. Bellas vattkoppor hade just försvunnit.

Det är roliga citat från Bella, t ex "Visst är det konstigt att man vet hur häxor ser ut, OM de inte har funnits"... för tre år sedan. Och det är bilder på tjocka magar och väntans tider.

Men det är också mycket "fy fan". Om alla kräkningar, viktupp/nedgångar, sondsättande. Det var ju tre och fyra år sedan nu. Det som slår mig är hur tapper jag försökte vara. Alla inlägg om kräkningar och elände är skrivet på ett skämtsamt sätt. Lite ironiskt. Självdistanserat. Men det var med mycket smärta bakom den där fasaden. Jag försökte så väl, och lyckades för det mesta, att hålla mig upprätt. Jag ville att folk skulle förstå men insåg att det inte gick att få dem att förstå vidden, eller djupet, av avgrunden jag kände att jag var i. Så det fick bli portionsbitar. För att få lite förståelse. Men inte så mycket att de skulle tro att jag gnällde och klagade. Gah.

För fem år sedan, är det just nu väldigt tyst på timehop. Det kom ett inlägg när Frida föddes. Ett inlägg till ett par dagar senare där det stod "Tack för alla gratulationer. Vi håller på att försöka vänja oss vid det nya livet."

Det var ju innan den här och Frida-bloggen. Vi hade en privat blogg där alla de närmsta följde oss där. Men jag la inte ut något på fejan. Jag visste inte vad jag skulle skriva.... "hej, den där ungen som jag nyss födde, hon har visst fel på både hjärta och njurar så vi vet inte hur det här ska gå."

Så det är tyst.

Idag är det fem år sedan Frida opererades andra och tredje gången. Den 25 februari skriver jag så här på bloggen:
"Nu har vi pratat med kateteriseringskirurgen, B. Om några timmar kommer han att utföra ingreppet på Frida.

Det går till så att han för in ett stent, ett rörformat metallnät, via ljumsken och placerar den i ductus. Därefter utvidgas stenten med hjälp av en ballong (precis som när de vidgade lungpulsåderklaffen). Stentet spärrar då upp ductus och håller den öppen.

Om allt går bra får Frida komma hem efter några dagar. Det låter helt fantastiskt ju!! Förhoppningen är sedan att höger kammare ska bli större och att Frida ska få ett fungerande tvåkammarsystem. Det tar ungefär ett halvår att se om så blir fallet.

Frida kommer att få en blodförtunnande medicin dagligen för att ductus inte ska täppas till för snabbt.

Sedan förra operationen och rädslan vi kände då så var den största paniken "jag vet ju inte ens hur hon luktar". När vi fick upp henne i famnen första gången efter den operationen, och alla gånger efter när vi har hållt henne så sniffar vi på henne. Andas in för att försöka hitta just hennes doft. Men det är svårt. För hon luktar mest sjukhus, plåster, tejp, alkogel och tejpborttagningsmedel. Så vi längtar efter att få lära känna Fridas egna doft.

Det kommer att bli svårt att lämna bort Frida igen men B verkar vara en rutinerad kirurg och det kändes bra att prata med honom, även när vi gick igenom riskerna med ingreppet. Den här gången är vi bättre förberedda. Men vi vet fortfarande inte hur hon luktar..."

Det som hände förra veckan, när hon blev dålig på undersökningen, och alla kallelser som just nu hänger på köksväggen hemma... Det gör att jag får lite svårare att andas. Jag vill gärna sitta med Frida nära, nära. Jag vill proppa henne full med nutella-mackor och jag vill lukta på henne.

Jag vet. Det är en helt annan sits, ett helt annat liv, än för fem år sedan. Inte alls i närheten av samma ovisshet. Men ändå är jag tillbaka där i huvudet ibland. Känner lukten av alcogel och plåster, hör ljuden från bröstpumpsmaskinen och alla pipljud från olika apparater som larmar.

Och det är ju minnen jag har. Så de måste ju få komma och gå som de vill. Och just nu, när det är slutet av februari. Då kommer de här minnena extra ofta. Så är det med det. Och jag vill bara lukta på alla mina barn, men mest på Frida.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!