19 februari 2015

Tvära kast.

Dagen började med ungen i topp. EMLA på tre ställen = tre bandage = nöjd unge. 

Vi fikade bulle för att fira bandagen. Och för att vara på topp till sticket. 

Frida tittade på under hela proceduren. Vi funderade lite på hur/om vi skulle avleda henne men hon ville titta. 

Sticket gick jättebra. Frida tittade och tittade. Sa inget men såg helt okej ut. Fascinerad och lite undrande. Hon sa efteråt att det kändes konstigt att det inte kändes.

Infarten på plats.

När infarten var på plats sprutade sköterskan in spårämnet. Hon tog blodprov, kreatinin, och sprutade in koksalt för att göra rent infarten och sätta skjuts på spårämnet. Första blodprovet togs efter 5 min, nästa efter 15 min. Jag var kvar till dess men sen var det en timmes väntan till nästa blodprov och då passade jag på att åka till Volvo. Jag kände mig lugn. Frida hade det bra och sköterskorna var duktiga. 

Jag hann till Volvo och in på ett möte innan makeN ringde. Han berättade att han satt i bilen på parkeringen med Frida och att Frida hade blivit dålig under undersökningen. Hon hade fått ont i huvudet, blivit blek, kräkts och sen somnat i makeNs famn. På barnfysiologen hade man fått panik över att det eventuellt var vinterkräksjuka på gång. 

Jag frågade hur det var med Frida nu och han sa att hon sover fortfarande. Hon kan bli väckt men hon vill sova. Hon är helt enkelt väldigt medtagen. Jag säger att han inte får åka hem, han får åka till akuten. Där vet vi ju sen tidigare att de har isoleringsrum. Han håller med, vill inte alls åka hem. Det känns inte alls bra.

Efter ett tag ringer han igen och berättar att han åkte upp på akuten där han blev hänvisad tillbaka till barnfysiologen som sen i sin tur hänvisade honom tillbaka till akuten... Ja, ni hör ju. Inget vidare. Nu var han i alla fall på akuten och hade fått ett rum där. 

Jag frågade om jag skulle komma men han sa att det gick bra. Läkaren hade inte kommit men en sköterska hade kollat tempen och den var normal. Jag var med på resten av mötet (fysiskt) men när det var slut ringde jag makeN och sa att jag kommer. Han blev lättad. Han berättade att de hade kollat poxen (93%) och att Frida hade fått sockerlösning att dricka men då hade kräkts igen. 

Det var en låååång resa till Östra. 

När jag väl kom fram hade läkarna precis kommit in. Frida låg i makeNs famn. Blek. Hon sov när jag kom men till slut fick läkaren henne att vakna. 



De undersökte henne. Kände på nacke, klämde på mage. Såg fundersamma ut. Tyckte att hon borde kommit till sig mer. De berättade att läkarna ner på fysiologen inte hade varit med om någon sån här biverkning av spårämnet men nu höll på att googla för att se om det hänt någon annanstans i världen. De skulle prata med hjärtmottagningen och se om det behövdes göra ett extra ultraljud eller ekg men läkaren sa också att rytmen kändes normal. 

Läkaren kände på magen och såg att huden var skrynklig, vilket är ett tecken på uttorkning. Så det enda de kunde komma fram till att det skulle kunna vara förstoppning. Kroppen kan reagera väldigt starkt på det. Tydligen. Vi var väl lite tveksamma till att det var lösningen till problemet men samtidigt tyckte vi ju att det kunde vara troligt att hon var förstoppad. Hon har ju varit magsjuk och vi har inte längre koll på när hon bajsar. Såvida hon inte glömmer att spola, vilket i ofs händer ganska ofta... 

Läkarna skulle fixa lavemang och under tiden somnade Frida igen. 



...så även makeN.

Det såg väldigt rofyllt ut... och som makeN sa nu ikväll, det är utmattande att vara på sjukhus. Det är det verkligen. Anspänning. 

Jag tror Frida hann sova nästan en timme innan en sköterska kom in och gav lavemanget. Frida sa inget då heller men efter en stund sa hon att hon ville gå på toa. Det kom ut en del. Dock egentligen ingen sån där plugg som vi varit med om förut. Sköterskan sa dock att det luktade gammalt bajs (vad vet jag...). 

Efter några minuter piggnade Frida till. Hon ville ha isglass. Vi blev utkörda från rummet eftersom det kom nya kräkfall. Frida fick sin glass och plötsligt piggnade hon till på riktigt. Fick färg igen. Läkarna kom förbi och såg den stora skillnaden. Sa att det var ju skönt, vi blev allt lite oroliga. 

Ja. Vi med. Fast inte lite. Utan mycket. 

Vi åkte hem och Frida ville ha både mormorsmakaroner och chokladbollar. Det fick hon förstås. Nu sover hon, och jag ska också bums i säng. Helt slut.

Jo. Just det. Den 3 mars måste vi göra om undersökningen eftersom de var tvungna att avbryta idag... Ni kan ju tänka på oss då. Tack för alla som tänkte på oss idag! Om ni visste hur mycket det betyder med lite tummar och hejarrop!! Men det kan jag ju inte berätta nu. Det får bli ett annat inlägg. :)







3 kommentarer:

  1. Ni är bäst. Jag vill ses, träna PRATA känna samhörighet. Konstig fast självklart på något vis. Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, precis!! Vill också och har samma känslor :) Vi kan väl boka in ngt i april?! Kram

    SvaraRadera
  3. Åh, era stackare. Vilken dag. Hur mår Frida idag?

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!