27 mars 2015

Barnvårdare.

De flesta har väl läst/hört om Folkpartiets förslag att införa barnvårdare för stressade småbarnsföräldrar. En kompis skrev om det på Facebook och det blev en diskussion förstås. Jag var den enda som var för. Tror jag var den enda som hade barn också.

När jag var liten hade vi sådan här barnvårdare som kom hem och tog hand om mig och min syster. Vi gillade dem allihop, väldigt mycket. Vi fick ju otroligt mycket uppmärksamhet och de pysslade med oss, lekte och spelade spel, hela dagarna. Som jag minns det. Jag har inget minne av att jag kände mig det minsta försummad. Snarare var det här något vi verkligen uppskattade. Även damen med armsvett som vi fick vädra efter i någon timme efter att hon hade gått.

Argumenten mot detta förslag.

Barn behöver sina föräldrar, allra mest när de är sjuka - Absolut!!! Och föräldrar behöver ofta sina barn då också. De där första dagarna när febern är hög/det kräks här och där/öronen gör ont/vattkopporna blommar ut/... Då behöver både barn och föräldrar varandra. Då vill man hålla koll och vara nära.
Men. När det gått ett par dagar och febern kanske är borta på dagen men kommer till kvällen, eller när kräkningarna upphört men magen fortfarande är lite bråkig, eller svinkopporna/vattkopporna börjat torka eller någon annan vanlig och ofarlig åkomma. Då kan det kännas som en befrielse att få komma till jobbet. Både för att få komma i kapp (det är ju oftast ingen annan som gör jobbet åt en) och för att få träffa lite vuxna och få dricka kaffe och prata jobb och världspolitik. Då är det skönt att vara två och turas om att vabba. Man kanske vobbar lite. Och är där hemma men ändå inte.
Om man hade mor- eller farföräldrar nära skulle det varit gött att utnyttja dem nu. Men. Alla har ju inte det. (För visst anses det vara okej att lämna sina barn i mor- eller farföräldrars vård, och ändå vara en god förälder?!)

Varför skaffar vissa barn egentligen? - Ja. För att älska dem i nöd och lust. Och sen smita ifrån dem när de är sjuka? Nej. Och det är en så jädra konstig/elak/korkad fråga, eller påstående så jag blir alldeles galen. Oavsett om man har ett barn eller elva så behöver man då och då få vara för sig själv, eller med andra, som inte är barn. Det där verkar vara svårt att förstå för de som inte har barn. Så den kommentaren bemöter jag bara med en tung suck och rullande ögon.

Relationer till nära och kära bör väga tyngre än ekonomisk tillväxt - Ja, absolut. Jag ser ingen motsättning till det i förslaget. Jag, personligen, kommer inte att använda det bara för att slippa umgås med mina sjuka barn. Jag kommer inte att sluta prata med dem. Jag har inte gjort det än, fast jag jobbar och är ifrån dem flera dagar i veckan.

Alltså. Visst kan jag tycka att det vore fantastiskt om vi hade ett samhälle där man hade all tid i världen och inga pengar behövdes och allt är blommigt och fjärilar flyger på ängen, solen skiner och glaset är inte bara halvfullt utan även överfullt. Det vore ju fantastiskt.

Men så är det ju inte. Barnen är viktigast. Det är lätt att prioritera dem framför allt. Speciellt när de är sjuka. Då släpper man ju allt. Det där jobbmötet är inte så viktigt, träningen kan vänta. Men i vardagen när livet rullar på så är jobbet också viktigt. Att få känna att man gör ett bra jobb. Och hinner med. Att ligga efter är stressande.

Och då är ju makeN och jag ändå två. Vi kan turas om. Tänk alla enastående föräldrar. Som måste styra skutan och ta all vab ensamma.

Vad jag vill säga med allt det här är att visst vore det fantastiskt om man inte behöver ha barnvårdare. Men om det finns någon som tycker att det här är en bra idé. Som skulle kunna hjälpa någon i vardagen, så varför inte?!

Om jag skulle vilja raljera och generalisera och outa mina fördomar så tror jag att de som prioriterar jobbet framför kidsen alla dagar i veckan:
1. Är väldigt få.
2. Löser det här ändå idag.

Jag tror att om det här förslaget går igenom och om det används så är det i slutet av vabbandet. Då när barnet börjar längta tillbaka till förskola/skola och de föräldrar som har möjlighet börjar vobba.

Och jag vill att man ska kunna få ha valet. Idag får ju andra vabba åt ens barn. Det är väl inte så stor skillnad på det, och det här?


Eller. Vad säger ni?

5 kommentarer:

  1. Jag minns också att jag tyckte det var roligt när de var hemma hos mig. Ofta var det fröknar som även var på dagis som kom hem. Självklart är man hemma om barnen ligger i hög feber men de där karensdagarna hade varit sköna att få hjälp med. Det borde rent samhällsekonomiskt inte kosta så mycket.

    Vore en bra reform som alla kan ta del av; både låg- och höginkomsttagare.

    Förstår om det sticker i ögonen på vissa men jag tror att de flesta som har barn, och arbetar, är positiva till detta.

    Jag som skattebetalare betalar hellre en sån här reform än rutavdrag på barnpassning.

    / nina

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt förslag, ja tack! Kan bara hålla med dig om allt, Anna. Jag drabbas ibland av VAB-blues och då är jag inte den bästa för mina barn att vara med iaf.... /Charlotta

    SvaraRadera
  3. Tänkte väl att det fanns fler kloka människor där ute. Dvs sådana som tänker som jag!! :)

    SvaraRadera
  4. Jag har betalat barnvakt för att jag ska kunna jobba, både med å utan sjuka barn :-) //AK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjoho! Jobba is good for the soul. För det mesta :)

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!