3 mars 2015

Ofavorit i halvrepris.

Vi har pratat en del om det som hände på sjukhuset senast. Försökt säga till F att det berodde på förstoppningen. Men, hon är ju rätt skärpt den där lilla damen och ser väl igenom oss.

Och när jag sen dundrar in på sjukhuset som värsta osmidiga tigermamman och kräver att få veta hur de tänker agera om det som hände sist händer igen.

Ja. Då är det ju svårt att inte förstå att morsan nog var lite orolig över det som hände ändå. Även om man är fem år och låtsas som att man inte lyssnar. 

Hur som helst. Frida ville inte till sjukhuset idag. Redan innan sa hon det. Ville INTE bli stucken. Fast vi pratade om hur BRAAA det gick senast. Hur modig hon var och är. 

Så. Ett plus ett blev åt skogen. 

Först och främst fick vi vänta länge (typ tio minuter) på att läkaren skulle komma och tala om för oss att vi absolut inte skulle oroa oss. Eh. Under tiden hann Frida bestämma sig ännu mer för att det där med stick inte var något hon ville vara med om. 

Vi gjorde ett försök där vi hoppades att Frida skulle sansa sig och gladeligen sträcka fram armen. Det hände inte. Trots lock och pock, rosa godisklubba, avledande manövrar, snälla sjuksköterskor. Så efter en kvarts (eller vad det nu kan ha tagit) svettande med tårar, snor och panikskrik från filuren så tog vi en paus. 

Jag försökte prata med Frida. Det gick sådär. Hon lyssnade men ville ändå inte. Vi bestämde oss för att göra ändå och jag sa till Frida att vi måste göra det här. Om du inte vågar hålla fram handen så kommer vi att göra det åt dig. Jag sa också att alla känslor är okej. Det är okej att vara skiträdd. Det är okej att gråta. Det är okej att skrika. Men vi måste göra det här nu. 

Så vi gjorde det. Frida skrek och grät till sköterskan stack in nålen. Då lugnade hon sig. Det gjorde ju inte så ont. Trettio sekunder efter att infarten satt där den skulle började Frida prata igen. Hon berättade om ditten och datten, åt på klubban, skrattade... Vi slappnade av lite. 

De första två proverna gick galant, som sist. 

Till tredje provet var det 45 minuter så vi gick för att ta en fika. Vi behövde energi alla tre. 

När vi har fikat klart blir Frida dämpad. Säger att hon har ont i pannan. Som sist. Vi tittar på varandra. Vet inte vad vi ska tro. Men min puls ökade i af. 

Det var dags att gå tillbaka och Frida vill bli buren. Hon är trött säger hon och gnällig. Hon är ledsen och vill inte vara med längre. Jag vi-hill åååka hem! snyftar hon. (Jag med, tänker jag. Nu skiter vi i det här. Men det gör vi ju inte.) Så vi håller fast lite igen. Frida säger att hon vill kräkas. Hon får en kräkpåse. Det kommer inget. Min puls skenar. Fast jag ändå inte tror att det händer igen. Men jag vet ju inte. Vi pratar om att det är anspänningen efter sticket. 

Frida somnar i min famn. Men inte samma djupa sömn som sist, hon är mer lättväckt och hon är kontaktbar. Så hon får sova. När det är dags för fjärde provet vaknar hon till och är ledsen igen. Vill kräkas. Det kommer inget, hon hulkar inte eller så. Vill bara hålla i kräkpåsen. 

Hon somnar igen. Sover till femte och sista provet. Då är hon lugn igen, pratar med sköterskan. Fortfarande dämpad men inte ledsen. Men hon vill åka hem.

Och till slut får hon det. Vi klarade det. Hon klarade det. 

Och vi fattade för sent hur påverkad hon nog blev av det som hände sist. Och av vår oro. Men det går ju inte alltid att dölja och det är ju okej. Vi får bearbeta det här igen. Vi får titta på barnsjukhuset på webben och prata om hur bra det gick idag. Att sticket faktiskt gick jättebra, även om hon var rädd innan. 

Och vi får prata om att det som hände första gången berodde på förstoppning. Och att det inte ska hända igen. 

Jag är så sjukt less på sjukhus nu. Jag ville bara gå därifrån idag. Först ville jag bara gå ut i korridoren och böla medan de höll fast Frida och stack henne. Sen ville jag ta med mig henne och makeN och bara springa därifrån. 

Men det går ju inte. Jag måste ju vara stor och stark. Hålla ihop. Hålla om. Torka snor och tårar. Säga att "åh, vad du är modig!" och "jag älskar dig så, fina, fina filur". Och så får jag skriva av mig oron efteråt. Prata ut med makeN. 

Och ladda om. Nästa vecka är det hjärtmottagningen som ska få besök av filuren. Inga stick. Bara ultraljudsklet och poxmätare. Så är det med det. Bryt ihop och kom igen. 

2 kommentarer:

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!