25 april 2015

Hjärnskakning.

Torsdag kväll. Jag har precis kommit upp för trappan. Abbe är uppe. Frida är på väg. Det är kväll och dags att borsta tänderna. Bella håller på och byter om till pyjamas där nere. 

Jag tänker på makeN som är på väg hem från jobbet, på cykel. Det är 27 km och årspremiär för cyklingen. Jag tänker "tänk om han cyklar omkull". Tänker att det är skönt att han har hjälm. Tänker att jag måste sluta tänka på hemskheter som kan hända.

Duns. Duns. Duns. 

Jag vänder mig om och ser skymten av en Frida som voltar ner för trappan. 

Springer ner. Hon vrålar.

Tänker att jag borde inte ha lämnat Abbe uppe själv. Tänker att det får gå. Två barn kan ju omöjligt trilla ner för trappan samma kväll.

Lyfter upp Frida. Hon lever. Hon skriker.

Jag tänker. Puh, det gick bra. 

Så ser jag blodet. Lyfter henne högre för att kolla om det är läppen som spruckit, eller en tand som fått sig en törn. Inget blod i ansiktet. Men blodet fortsätter att rinna. Plötsligt är min hand röd.

Var gör det ont Frida? säger jag. Låter ganska lugn. Det är jag inte. 

Huvet! skriker Frida.

Jag tittar. Ser var blodet kommer ifrån. En röd fläck i bakhuvudet. Blött. Rött. 

Samtidigt som jag försöker pressa min arm som ett slags tryckförband med såret så försöker jag bära henne bort till köket för att få tag på en handduk. 

Tvingar mig själv att titta på såret för att veta hur jag ska hantera det här. Får undan hår och blod. Det är ett jack i bakhuvudet. Nästan 4 cm. Som ett V i formen.

Frida är vid medvetande. Jag kommer inte ihåg om hon gråter men jag tror inte det. 

Jag tar mig ut i hallen. Jag ber Bella springa och hämta grannen. Abbe är fortfarande kvar där uppe. Han sjunger och är nöjd. 

Jag ringer 112. Klockan är 19:08.

Presenterar mig. Säger var jag bor. Berättar att min dotter Frida, med personnummer 100211-XXXX, har trillat ner från trappan. Ungefär halva. Hon har ett jack i bakhuvudet och det blöder mycket men hon är vid medvetande.

Kan hon röra händer och fötter?

Frida, kan du vicka på fötterna? Händerna? Ja och ja.

Okej, vi skickar en ambulans. Det kan ta ett tag. Håll henne varm och ring igen om hon förlorar medvetandet eller börjar bete sig underligt. Hon får inte dricka eller äta. 

Grannen kommer. Jag ber henne gå upp och hämta ner Abbe och vara med honom. 

Jag ringer makeN. Hej älskling, eh, var är du någonstans? 

Han var ett par kilometer hemifrån. Jo, Frida har trillat ner för trappan och slagit i bakhuvudet. Hon är vid medvetande. Jag har ringt 112 och de har skickat en ambulans. 

Okej, säger makeN, jag är snart hemma. 

Alltså. Det där lugnet. Var kommer det i från? Hur kan jag sitta och vara så in i helvetes rädd, och ändå låta så lugn? Jag vet inte. 

MakeN kommer hem. Väntar på ambulansen. Tittar lite på boli. Frida är okej. 

Till slut kommer ambulansen. Strax före 20. Då känner jag hur rädd jag är och börjar skaka. De kommer in. Tittar och pratar om jacket. 3-4 centimeter långt. Bula i såret. Bula under såret. 

Jag gillar inte blod så där värst mycket. Känner mig svimfärdig. Men det går ju inte. Jag har ju Frida i famnen. Ser såret framför mig och allt blod. 

Tänker att jag nog inte borde se på Grey's Anatomy så mycket. För jag ser inte bara bilder av såret så som det ser ut utan även bilder av hjärnsubstans som läcker ut ur en spräckt skalle. Jag tänker att jag nog måste fråga, hur det ser ut. Eh. Är såret okej? 
Ja, säger de, mina hjältar. Det är en bula i såret och såret måste nog sys. Det är en bula längre ner också. 
Eh, är det någon hjärnsubstans?
Och de svarar så snällt och beskedligt att nej, det är ingen hjärnsubstans som läcker ut.
Och eh, är skallbenet spräckt?
Nej, skallbenet är inte spräckt, säger de så lugnt och snällt. 
Och samtidigt som jag måste fnissa lite åt mig själv så blir jag ändå lugnare och tänker att det var bra att jag vågade fråga, för min hjärna löpte amok. 

De gör rent såret. Rakar bort lite hår för att se bättre. Sätter på en tjock kompress och en sån där nätmössa, typ kasslernät, som Frida hade som nyföddis. 

MakeN packar väska med kläder, tandborstar, mobilladdare och matsäck.

Vi går ut i ambulansen. Frida får sitta upp på båren, som är fälld som en bakåtvänd bilstol nästan. Jag får sitta bredvid. Håller handen. Frida skakar. Hon är rädd och lite frusen. Jag med. Båda.

Så åker vi iväg och ambulanssjukvårdaren där bak pratar med oss så lugnt. När jag slappnar av gör Frida det med. 

I vanliga fall tar det drygt tjugo minuter för oss att ta oss till Östra. Med ambulansen tog det en dryg kvart. Utan sirener. 

Vi kommer fram till Östra precis i skiftbytet, strax före klockan 21. Vi får ett rum efter en stund och blir förvarnade om att vi kommer att få vänta. Det är mycket olyckor denna kväll. 

Messar makeN vid 21:50 att vi fortfarande väntar men att jag äntligen fått gå på toa och tvätta bort allt blod på mina händer. Och att Frida var sig själv igen. Men lite trött. 

Vi läser bok, vilar, och kör sten, sax, påse medan vi väntar. Frida skrattar så hon kiknar när vi leker sten, sax, påse. Jag tänker att om hon ska vara så här pigg så får vi väl aldrig hjälp :)

Vid 22:20 somnar hon och vid 22:40 kommer doktorn. Vi pratar lite innan hon väcker Frida. Hon säger att hon vill göra rent såret och om de ska sy så måste Frida få lugnande. Men hon tror att de ska kunna limma. Även om ambulanssjukvårdarna trodde att såret skulle sys. Jag känner mig väldigt rädd när vi pratar om såret. Tänker att det kommer bli jobbigt. Vill helst inte vara där. Tänker att det hade nog varit bättre om makeN hade varit där. Han är bättre med blod. 

Men. Sen tänker jag att jag får skärpa mig. Jag måste skärpa mig. 

Jag försöker väcka Frida. Hon är svårväckt. Jag blir orolig. Tänker att hon har tuppat av. Men till slut får jag henne att sätta sig upp. Doktorn gör lite tester på Frida, röra vid nästipp, vrida på huvudet och lite så. Läkaren ska göra rent såret så jag tar Frida i knät. Läkaren försöker göra rent och få bort levrat blod. Gnuggar men försiktigt. Det är svårt. Hon sätter på en blöt kompress som ska lösa upp blodet.

Vi får vänta lite till, medan kompressen verkar. Frida somnar om.

Doktorn kommer tillbaka med sköterska. De tvättar och kollar. Limning blir bra, säger de. Frida sitter i min famn. Med huvudet mot mitt bröst. De får rent såret och börjar limma. Frida blir ledsen. Hon får en klubba men vill inte ta den. Hon gråter men är ändå lugn. Får i sig lite klubba och gråter och gråter, fast stilla. Jag håller om. Stryker över ryggen. Förundras över denna tåliga, tappra lilla människa. 

Det tar några minuter men sen är det klart. Frida är ihoplimmad. Med samma lim som används för att laga flygplansvingar. Jag tänker att jag inte ska googla vad det innehåller... 

Vid 23:25 messar jag makeN igen att såret är limmat och att vi fått veta att de vill ha kvar Frida över natten. Dels på grund av bulorna och dels på grund av att hon äter trombyl - som ju gör att blodet inte levrar sig lika lätt. De vill hålla koll.

Jag säger att det känns bra. Det har varit så många bakslag (hehe) nu och jag känner att om vi skulle bli hemskickade så hade jag inte kunnat slappna av en sekund. Bara väntat på att något ska hända. Så jag säger att det är okej att vi är kvar.

Vid 00:30 får vi komma till avdelning 327. Då har klubban som Frida åt börjat verka... Hon tjattrar och tjattrar och skrattar och pratar med sköterskorna... som säger "jaha, hm, ja, det här är nog den piggaste unge vi någonsin haft här på avdelningen"... De är så gulliga, sköterskorna, pratar med Frida, fixar lite nattamat till oss båda, kollar blodtryck, andning och lyssnar på hjärta med mjuka händer och varma röster. 

Vi ringer hem till pappan och säger godnatt och att det känns bra. 

Frida somnar bums. Jag ligger vaken en stund. Supertrött. Helt slut. Men med tankar som snurrar. 

Sköterksan kommer in varje timme och kollar blodtryck och andning. Jag sover mig igenom det mesta men vaknar av blodtrycksmaskinens pipande då och då. 

Vid sju är det skiftbyte så en kommer in och säger hej då och en annan kommer in och säger hej. Frida sover vidare och jag slumrar vidare till åtta. 

Vid nio får vi frukost, på sängen. Frida tycker att vi har det så mysigt, så mysigt och att rummet är så fint! Hennes entusiasm alltså. Hon är som vanligt nästan.

Vid 11 kommer läkaren och undersöker Frida igen. Pratar med henne och kollar om hon minns vad som hänt. Det är ju svårt att veta vad hon själv minns och vad hon hört mig berätta för alla andra. Men hon ger en någorlunda vettig version av händelserna.

Jag har rosa hår! säger hon förtjust.

Jaha, säger läkaren, varför har du det då?

Eh... det vet jag inte, säger Frida.

Jag bryter in och förklarar för Frida att det är för allt blod som kom från huvudet igår. 

Ja, just det, säger Frida. Allt blod. 

Men, hon är väldigt glad över sitt rosa hår. :) Och vi blir godkända och utskrivna. Med order om att Frida ska ta det lugnt och inte får varken spela padda, se på teve eller spela tv-spel eller göra annat som kräver stor koncentration. Eller leka lekar som kan riskera fall. Hon får ta det lugnt alltså, och ha lite tråkigt. 

Tänk att jag har fått hjärnskakning, säger Frida, precis som Madicken! Fast hon trillade nerför ett tak och jag för en trappa!

Vid tolv kommer taxin och vid 12:30 är vi äntligen hemma. Vi slänger i oss lite omelett och somnar sen på soffan. 

Vid 16-tiden kommer resten hem och Frida får berätta vad som har hänt. 

Så. Det var vår torsdag och fredag det. Idag är det lördag och i natt får Frida sova i sin egen säng igen. Vi känner oss trygga med att hon är okej. Och Frida själv säger att hon tycker att det räcker med att slå sig en gång och hon vill inte åka ambulans igen, i alla fall inte förrän hon är åtta år. 

Och jag. Jag vet inte. Jag är trött. Ser bilderna om och om igen. Fallet. Blodet. Såret. Känner den där lukten av blod. Väldigt påtaglig. Idag har jag tvättat min blodiga tröja och Fridas nerblodade pyjamas. 

Frida har fortfarande lite rosa hår. Och ett jack i bakhuvudet. Imorgon får vi försiktigt tvätta hår och sår. 

En olycka händer så lätt. Det går så fort. Jag vet det nu. Det räcker så. 

15 kommentarer:

  1. Åh stackars Frida. Åh stackars dig. Vilken otur med trappan. Men skönt att höra att ni blivit väl omhändertagna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nästan mest stackars mig, hehe. :) Och ja, de är helt fantastiska, alla sköterskorna, och lugna läkare.

      Radera
  2. Huuuu, skräcken för hur fort det kan gå, å Frida som är så stor - ska man trilla i trappen då! Herregud, att det gick väl! Kram! (O vårt duns duns duns var nerför en hel superbrant trapp, orsakade bara bula i pannan, puuuh, o den tjejen är ju så stor och det var inte HENNE jag var orolig för trill i trapp för, ja det gick i alla fall bra det med...) //AKAF

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis!! Jag har tänkt det några gånger! Vad skönt att Abbe är så stor nu, snart slipper man oroa sig för trappan. Och så trillar den som är stor.... Eller i alla fall större. Jag har ju också halkat utför den trappan. Det blir trapptejp snarast.
      Bulor och sår läker ibland fortare än föräldrahjärtan.

      Radera
  3. Oj vad skönt att det verkar ha gått bra till slut! Men jisses vad sånt där skär i ett mammahjärta. Tårarna trillar när jag läser... Är min största skräck att det ska hända nåt riktigt allvarligt. Barnakuten har vi tyvärr bekantat oss med några gånger, men aldrig behövt stanna länge. Vilken tur att ni blev så väl omhändertagna och att Frida tog det bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, hehe, jag kan inte läsa det själv helle...
      Akuten är bra men vad skönt om man slapp bekanta sig med den...

      Radera
  4. Usch vad rädd man blir när barnen slår sig på riktigt. Blod också. Kram till Frida och Grahns!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jädrigt rädd. Och utan att få visa det. Tur jag får pysa ut här. :)

      Radera
  5. Hugah! Jag är plötsligt glad för vår fula heltäckningsmatta i trappan... Stora kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en heltäckningsmatta i trappan!! Det låter underbart!! Jag tänker även "madrasserade väggar i trappan", "kantlist i ull" och "golv i bomull".

      Radera
  6. Hej Anna. Har läst din blogg I flera år nu och tycker att du skriver väldigt bra. Har flera gånger tänkt kommentera men det har aldrig riktigt blivit av. Hur som helst, bra skrivet och hälsa makeN. Malin Shooks (föredetta Nilsson)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Malin!!! Jag vet inte var den här kommentaren tog vägen, missade den i mailboxen! Kul att höra ifrån dig ju! Och kul att du hänger med på bloggen. :)
      Ska hälsa makeN!
      Kram!!

      Radera
  7. Hej Malin! Åh vilken pärs ni har gått igenom. Gjorde ont i hjärtat att läsa dina rader. Hoppas verkligen att Frida mår bra nu och är helt återställd.
    Min ena dotter har haft oturen att drabbas av två komplexa hjärnskakningar bara under denna vår. Tyvärr är hon fortfarande inte helt återställd från den sista och klarar bara att gå halvdagar i skolan. Skönt att det snart är sommarlov så att hon får vila upp sig ordentligt.
    Vänliga hälsningar Towe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! (Du skriver Malin men jag tänker att du menar Anna :)
      Åh, det låter jäkligt tufft! Vad är det som har hänt? Ja, jag förstod att en biverkning av hjärnskakning kan vara just trötthet och svårt att orka hänga med. Jag hoppas sommarlov gör susen.
      /Anna

      Radera
    2. Hej igen Anna!☺ Ja, så klart jag menade Anna, snurrade visst till det där ☺ Tack för dina rara ord.

      Ja, det har varit en jobbig tid. Hon fick båda sina hjärnskakningar i samband med handbollsmatcher. Trodde inte att det skulle kunna vara så jobbigt att bli återställd från dem. Jag har skrivit mer om hjärnskakningar på min blogg http://livetsguldkorn.se/ . Finns under kategorin handboll. Känns viktigt att sprida kunskap om detta, för det saknas verkligen i dagsläget. Hade jag inte vetat det jag visste hade hon kanske fått gå in och spela igen efter den senaste smällen och då vågar jag inte tänka på vad som hade kunnat hända om hon fått ännu en smäll... Ska strax publicera ett nytt inlägg om just det allvarliga med upprepade hjärnskakningar.

      Hoppas så att din dotter mår bra nu och att hon slipper drabbas av flera hjärnskakningar. Och du Anna, du skriver fantastiskt bra! Ha en fin dag och en härlig sommar!
      /Towe

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!