11 april 2015

Milen.

Jag måste väl erkänna att jag har fuskat lite på slutet. Ökat distansen på löpningen aningens fortare än tänkt. 

Så i söndags. Efter två dagar i bil på väg upp till svärisarna. Då var benen lite väl myrkilliga. Jag drog iväg och försökte tänka på allt sjukgymnasten sagt vid senaste träffen. 

Spetsigt knä - foten ska röra sig som ett hjul.
Armbågarna bakom kroppen, tummarna vid armhålan ungefär.
Springa bredare isär med fötterna - tänka att jag springer på varsin sida om en linje. 

Alltså. Det är så svårt. Jag borde tänka spänst och kraft också. Men det finns inte plats för det. 

Hur som helst. Solen sken och det var fantastiskt vårvinterväder och jag löpte på i mysjogg i en hel mil. Och efteråt. Inte så värst trött. Men väldigt så värst glad. 

Dagen efter - tokförkyld. Jag blir gaaaaalen på förkylningar. Jag vill vara frisk jämt och bara vara ute och ränna. Så det så.


Och just det. Två av tre ungar fick löss på vägen upp. Så nu kammas det. Alla kammas. Även stora. 

Flärdigt värre med småkids. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!