24 maj 2015

I did it.

Jag sov som en stock hela natten, till klockan 6:21 då filuren väckte oss. Filuren som är den morgontröttaste av de tre! Wtf. I alla fall. Jag hade blivit lovad sovmorgon så jag somnade om till strax före nio tror jag.

Gick upp och åt bovetegröt med lingonsylt, ett ägg och en macka. Kaffe med mjölk. Drack lite vatten.

Gjorde ett pass yoga för löpare från min nya favvo yogobe.com. Där finns yogavideos för det mesta. :) Det tar en halvtimme och sträcker ut ljumskar och bröstrygg på ett fint sätt.

MakeN fick en timmes trummande och jag fick vakta barnen. Hehe. Abbe och jag gjorde pannkakssmet. Bella och Frida lekte med kompis. MakeN kom ner och tog över pannkakandet. Jag började byta om. Packade det jag skulle ha med mig. Drack vatten. Tog en salttablett, bara för att.

Åt en bit ostpaj och en macka till lunch. Inte hungrig. Nervöööös. Drack massa vatten.

Gjorde både A och B flera gånger under förmiddagen. Kändes bra. Jag har läst/hört att när kroppen förbereder sig på strid så vill den gärna tömma sig. Det stämmer bra för min del.

Eftersom det är mer eller mindre kaos i stan den här dagen så hade jag en smart plan att ta bilen till SCA, där jag jobbade förut, och parkera där och sen cykla in. Så fick det bli. Det tog ungefär en kvart med bilen och sen en kvart till med cykeln. Väldigt lagom.

När jag kom fram till området var det fin stämning, solen sken och alla var glada om än något stissiga, förutom vissa som redan kommit i mål.

Jag ställde mig i kön till bajamajorna igen för att skvätta ut lite av allt vatten jag drack. Efter det gick jag till väskförvaringen och satte mig i solen en stund för att varva ner och njuta en stund.

Jag åt en sån där frukt/nötbar och drack mera vatten. Tog en hemmagjord Rune-kaka efter ytterligare en stund. Tjugo minuter till start. Jag lämnade in väskan och tog vägen genom skogen till starten (de sista dropparna måste klämmas ut, hehe).

Njöt av stämningen. Och av att inte vara stressad. Det mesta kändes bra. Förutom att jag inte hade en aning om hur det skulle gå och om det skulle gå.

Jag sprang i mina Saucony, halvdämpade, kompressionsstrumpor, långa tights, merinoulltröja med lång dragkedja, sportbh i merinoull och ett käckt pannband. Det var lite varmt om benen ett tag men när jag väl hade börjat svettas så kändes det bra.

Plötsligt gick starten. Jag fipplade med mobilen, ställde in rätt spellista på Spotify och pluppade i hörlurarna och började jogga iväg.

Jag ställde in min Garmin-klocka på att visa tid var tredje kilometer och ställde in den så att den visade pulsen. Jag tänkte att jag måste hålla mig runt 170 de första 10-12 km.

Och jag höll mig till min plan.

Första kilometern genom Slottskogen och uppför Säldammsbacken funderade jag på vad jag hade gett mig in på. Det här var ju inget jag hade tränat för. Men det kändes lite sent att komma på det då så jag körde på. Mötte en kollega som hejade på mig. Det var helt enkelt bara att nöta på.

Efter 5 km, visade klockan 4,99 km. Jag hade alltså genat bra. Pulsen låg runt 170 förutom en topp när jag sprang över Älvsborgsbron men jag lät den ligga på 182 och det kändes helt okej. Jag hade blicken högt och följde massorna, och den blå linjen.

Genom Eriksberg på Hisingen, njuta av lite utsikt och fina hus, folk som hejar från lägenheter och längs kajen. Det känns okej. Jag håller pulsen stabil även om hjärnan och fötterna vill öka tempot.

När jag passerar 10 km symbolen visar min klocka på 9,98km. Jag blir mycket nöjd och peppad av detta. Tuggar i mig en Runekaka och dricker vatten vid nästkommande station.

Nöter på och tänker att jag snart ska börja öka. Så ser jag Göta Älvbron. Det är den jag brukar hata. Det är då jag brukar vilja ge upp. Tänker att det är bäst att jag springer på nu så kan jag gå uppför bron. Idag ska jag ju njuta av löpningen, så då får jag gå. Tänker jag och ökar lite smått.

Kommer fram till bron och tänker att jag springer väl så länge jag vill. Kollar pulsen, den stannar vid 182 igen och jag nöter på, springer om en hel drös med folk. Blir alldeles peppad av hur bra det känns. Hur fantastiskt mycket bättre det känns i år än alla de andra tre åren vid den här punkten. Plötsligt är jag uppe på toppen av bron. Det här gick ju fantastiskt bra! Tar det lugnt nerför, annars är det lätt för mina ben att stumna.

Vid pauseringen av 15 km har jag sprungit ungefär 15,05, så fortfarande mycket bra. Jag är väldigt nöjd över detta.

När jag kommer till Avenyn är även det med en helt annan känsla än tidigare år. Det här jag brukar bli förbannad och verkligen hata löpning av hela mitt hjärta. Det är här jag brukar tycka att jag är helt jävla störd i hjärnjäveln som utsätter mig för det här. Men i år, inte ett spår av detta! Bara ett leende och med solen skinandes i ansiktet så tar jag mig uppför hela avenyn. Tempot har höjts lite men det är lite trångt och jag kan inte riktigt hålla det tempo jag vill, på grund av allt folk. Men, det gör inte så mycket. Jag är ju inte här för att prestera, jag ska ju njuta. Så jag hittar en rygg och följer den.

När vi vänder upp vid Posiedon, längst upp på Avenyn är det 4 km kvar och jag tar, som planerat, min energidryck. En sötsliskig liten sak som man kan dricka. Jag har lite (dvs väldigt) svårt för sådan där gels.

4 kilometer! Det är ju ingenting! Så jag ökar lite smått igen, passerar lite folk. Får springa lite zickzack även här pga trängsel men det känns ändå helt okej i benen. Pulsen är högre nu, runt 180, men jag känner mig fortfarande pigg. Liiiiite tendens till någon slags krampkänning i benhinnor men bara liiiite. Vasagatan går som en dans och den där jävliga lilla backen in till slottskogen tar jag på pigga ben. Nu är det helt plötsligt bara en kilometer kvar!

Lite uppför. Jag tänker att kanske, kanske, kan jag klara 2:10, och trycker på det sista. Uppför sista backen och sen in på stadion, spurt in i mål och klockan stannar på 2:10:24.

Jag är så pass nöjd att jag faktiskt tar en medalj, trots att jag vet att den bara kommer bli liggandes i en låda tills jag tar tag i det och slänger den...

Äter en banan, dricker lite vatten och köar mig tillbaka till väskutlämningen. Messar med makeN, systern och kompisen. Cyklar till bilen. Kör hem. Får en puss av makeN som säger att jag är jättebra. Och det är jag ju.

Han drar iväg och tränar. Jag kollapsar i soffan med tre fina barn runt omkring och på mig. MakeN kommer hem ett par timmar senare med lördagsgodis. Vi moffar, alla fem. Barnen somnar. Vi ser på Blacklist (nya favoritserien) och går sen och lägger oss i rimlig tid.

Summa sumarum.

Sträckan: 21,21km (Skulle ha varit 21097,5)
Jag måste ha sprungit lite knasigt sista 5 kilometerna för fram till dess var jag ju i fas!
--> Godkänt

Negativa splits:
1-3 km: 18:12 min
4-6 km: 19:04 min
7-9 km: 18:47 min
10-12 km: 19:12 min
13-15 km: 18:15 min
15-18 km: 18:11 min
19-21 km: 17:43 min
--> Mycket väl godkänt

Snittiden: 6,09 enligt min klocka och 6:11 enligt Göteborgsvarvet (skiljer sig eftersom jag sprang längre på samma tid...)
--> Silver!

Jag är så nöjd. Så stolt!!!

3 kommentarer:

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!