7 maj 2015

Propp.


Den 25 februari 2010. Frida har just kommit tillbaka efter stentoperationen och vi får träffa henne och  dr B som har genomfört ingreppet. Dr B berättar att ingreppet gått bra men att Frida fått en propp i ena benet. Höger ben. Det är sådant som kan hända. Förhoppningsvis blir det inga komplikationer av det berättar dr B. MakeN och jag blir lite chockade men försöker fokusera på att ingreppet gått bra.

Sen kom ju bakslaget. Med att stentet åkte ut och la sig i lungpulsådern och det blev kris och panik.

På uppvaket efter operation kollar de Fridas ben och fot med jämna mellanrum. Det går åt rätt håll. Benet är inte lika blått och hon verkar ha både känsel och rörlighet.

Vi släpper den oron. Orkar inte ens berätta om det för någon. Det var så futtigt i det stora. Men oron var stor då. Och, det gick ju bra. Så vi lät det bero.

Tills vi var på ultraljud senast. Läkaren som undersöker ser lite fundersam ut när han ska kolla Fridas puls i ljumsken. Hm, jag hittar ingen puls här, säger han.

Eh, säger vi. What???!

Jag får kolla med ultraljud sen, säger han.

Eh, okej.... Jaja, hon lever ju och har ju puls överallt annars så okej då.

Efter en stund kommer jag på. Kan det ha något att göra med att hon fick en propp i benet när hon var två veckor och opererades?

Ja, säger läkaren och ser lättad ut. Men vi kan ju kolla det ändå.

Ja, gör det, säger vi. Men så glöms det bort i allt det där andra. Allt som vi ska försöka förstå och ta till oss. Varför syremättnaden sjunkit till exempel. Koncentrationen går åt till att förstå och att låta bli att oroa sig.

Så vi lät det bero igen.

Tills igår när jag var på barnmottagningen med Frida. Det var dags för vägning igen. Och på tal om det! Vi är utskrivna från barnmottagningen - hädanefter följs vikt/längd bara upp på bvc!!! Läkaren tyckte, precis som vi, att Frida är perfekt. Lite längre än tjock, lite kortare än hon borde men inom normalspannet. Vi fick inget tips om glass, faktiskt, men väl om mer grädde och smör i maten. Lite varje dag kan ge en del. Vi kör väl på det då.

Hur som helst. Jag bad henne även kolla Fridas sår i bakhuvudet - såg bra ut! och så frågade jag om Fridas fötter. Vänster fot är nämligen 1 cm längre än höger. Vi upptäckte väl skillnaden förra sommaren när ena tån stack ut ur sandalen och andra foten passade perfekt. Men så har tiden gått och vi har inte tänkt så mkt på det, mer än när vi ska köpa nya skor. Vilket vi gjorde dagen innan barnmottagningen.

Nåja. Läkaren kollar. Konstaterar att höger fot är mindre, höger ben är kortare och hela benet är i sig lite mindre, dvs smalare.


Då slår det mig. Kan det bero på att hon fick en propp när hon var liten?
Jodå.

Läkaren kollar reflexerna också. Gissa om jag fick hög puls och andnöd när Fridas högra ben inte rör sig när läkaren kollar reflexerna. Vänster ben hoppar som en loppa. Höger ben är stilla. Jag koncentrerar mig på Frida i stället. Frågar efteråt. Läkaren säger att hon hittat reflexer och att det var helt okej. Jag skulle inte oroa mig för det. (Yeah.)

Så nu blev det remiss tillbaka till hjärtmottagningen för att kolla upp med ultraljud hur det egentligen ser ut där i området för proppen. Hur har kärlen återbildats?

Och till sjukgymnast för att kanske få övningar att göra så att högerbenet får komma i kapp.

Så. Hej ovisshet. Hejdå viktkontroll.

2 kommentarer:

  1. Puuh. Kämpa! Tufft för mor o far. Tänker på er. Kram!

    AKAF

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Kämpa kämpa. Kraaam

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!