26 juni 2015

Löpcoach.

Jomensåatt. Jag har ju blivit med löpcoach!

Hösten 2013 började jag följa en tjej, Mia, på instagram. Hon verkade ha en unge i samma ålder som Abbe, sprang som en tok och fick mig att skratta högt med sina bilder och bildtexter. Jag älskar hennes sköna inställning och hennes sätt att njuta av livet. Det är korv med bröd i skogen, morgonpass med utsikter och insikter, glimt i ögat och en krångla-inte-till-det-attityt. Älsk på det.

Tidigt i våras fick jag en förfrågan på mail från henne om jag ville fota henne och hennes familj. Jag blev nästan lite starstruck men sa JAAA!!. Och så kom jag på den smarta idén att byta lite tjänster. Jag har nämligen sett att hon coachat några kollegor i löpning och det verkar gå bra för dem. :) Jag vill också! tänkte jag.

Sagt och gjort. Jag dealade till mig 4 coachtillfällen. Vi har nu gjort tre. Och I love it. Det är ett mycket bra komplement till sjukgymnastiken. Men framför allt är det helt fantastiskt för självförtroendet!!

Första gången vi sågs sprang vi så kallade supertusingar; intervaller med 400m - 300m - 200m - 100m, med 1 minuts vila mellan varje intervall. Vi körde detta tre varv, med 2 min vila mellan varje varv. Det var jätteroligt! Och jag överträffade mig själv redan där. Jag som var så stolt när jag sprang 1-minutsintervaller i 4:30-tempo på löpbandet i början av året, och trodde att jag hade nått mitt maxtempo då. Nu sprang jag första i 4:32 och resterande två 400 m i 4:12 resp 4:09 och den snabbaste 100 gick i 3:47-tempo. Jag vet, en massa siffror bara. Men kontentan - redan på första träffen dödade hon flera av mina hjärnspöken. Den där Mia.

Andra träningspasset var i söndags. Det blev ett varv på 8:an i Skatås. Fartlek. Mia sprang och jag följde, uppvärmning, snabbt, långsamt, lite snabbt, lite långsamt, snabbt... Och plötsligt hade jag sprungit 6 km i 5:25-tempo, trots att vi ju mysjoggat på flera delar.

Igår träffades vi 20:30. Jag hade slumrat en timme på soffan med ungarna och var väldigt sömnig. Mia presenterade upplägget och jag ville gå hem igen. 4*5 min. Det är det värstaste som finns. Springa snabbt så länge. För det är länge, när man springer snabbt. Vi körde igång och jag gäspade mig igenom uppvärmningen. Sen plötsligt var jag pigg och vi körde på. Vi låg stadigt runt 5 min-tempo, där den sista nog var den snabbaste på 4:50. Och det bästa - det var inget problem. Det var (nästan) lätt. Så nu ska jag bara träna så att jag orkar hålla det där tempot, som ju finns i mig, i längre sträckor.

Vi har en gång kvar, Mia och jag. Och så har vi sagt att vi nog måste köra ett kontrollpass i höst. Mitt mål med den här coachningen är att bli snabbare på milen. Ett mål som egentligen inte rimmar med sommarens tävlingar men som ändå behövs för mitt psyke.

Det är så gött att springa med henne! Ingen prestige. Vi bara gör't. Det är inga militär-skrik. Det är ingen hets. Det är lagom med pepp vid precis rätt tillfällen. She's got the feeling.

Här hittar ni Mia: www.menmia.se och Instagram @menmia.se

2 kommentarer:

  1. Alltså, du gör mig så himla stolt och glad! Varje pass med dig är dessutom sjukt roligt! :) TAck för att du skriver så fint om våra pass. Ett kvar som sagt... Se till att vila lite innan... ;) Vi ses till veckan!

    SvaraRadera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!