28 juli 2015

Issjödalen, Grönvallen & Pyramiderna.

OMG. Vilken dag! Jag tänkte att ni kunde få hänga med och dela den med mig, och makeN. Nu när jag ändå släpade med mig kameran.

I morse när vi skulle åka var jag lite nervös. Inte helt sugen. Kroppen kändes lite sliten. Vi hade läst om turen och den fick svårighetsgrad 4, av 5. Jag tänkte "tänk om jag inte klarar det". 

MakeN tog tag i saken. I mig. Vi pratade om att punka kan lagas (det skrämdes om att det var lätt att få punka på turen) och att turen igår ändå var svårighetsgrad 3 och det var ju inga problem.

Sen är det ju så. Man får ta det i det tempo man kan. Ingen hets. Ingen stress. Inga prestationskrav. Det går alldeles ypperligt att leda, släpa och bära cykel. Och det gjorde vi... mycket. 

Vi tog bilen till Vallbo kapell, nära Vålådalen.

Förberedelser. 

Det finns en hel del turer att välja på.

Turen börjar med 2 km uppför. Grusväg som övergår i typ en bäckfåra.

  Emellanåt ganska blött.

Lite släp/ledning av cykel.

Igår fnissade när jag läste ordet "spångest" i artikeln om den här turen. Det är en åkomma väldigt många av oss mtb-cyklister drabbas av. Speciellt om spången går lite högt, eller över en bäck. Eller om de svänger.

Hur som helst. De här spängerna var oftast väldigt fina och lättkörda. Sen fanns det visserligen andra men de behövde man inte ens tveka över, det var bara att hoppa av och leda cykeln över.

Efter steniga stigen kom fina myren.


Glaaaaad!!!

Det bästa med myren är utsikten.



Efter myren kom stenig stig blandad med fin stig i skog.

Finaste dasset, ever, låg i Grönvallen (tror det hette så), vid ett väldigt vackert sameviste.


Hit tog det ungefär en timme och vi tog en kortare paus, tillsammans med myggen, och tuggade i oss lite energi.

Samevistet med sina fantastiska byggnader. Som i sagan om ringen.


Efter Grönvallen var det riktigt slitigt med otroligt steniga stigar, och blött. Vi ömsom cyklade igenom och ömsom försökte leda och skutta igenom bäckarna och pölarna. Det var svårcyklat men fostrande. Det går att köra över så mycket större stenar än vad man (jag) tror. Jag är faktiskt rätt duktig. Märker jag.

Så plötsligt tog det jobbiga slut och vi kom ut i det vackra igen.

Det här är ett exempel på en spång vi lätt beslutade att vi inte behövde cykla över.

 Och helt plötsligt förändrades landskapet och vi var mitt inne i Issjödalen. Så. Jädra. Coolt.

Det var alldeles så att jag fick spatt och började gå i spinn. Jag har alltid velat lära mig att köra på bakhjulet... kom jag på för något år sen.

MakeN är min läromästare i detta.

 I slutet av dalen ligger tydligen kungens jaktstuga - mäktig utsikt!! Här var vi lite tveksamma över vilken väg vi skulle ta men körde på Lunndörrstugan och det var rätt.

Jaktstugan och utsikten.

Issjön.

Svettigt.


Utsikt över Issjön och jaktstugan där nere i dalen.

MakeNs cykel njuter av utsikten.

Lite mer utsikt. Att ta sig upp där nerifrån var tuffaste strapatsen. Det blev släpa och bära och flåsa.


Alltså. Bedövande vackert.

Vilken ynnest det är att få vara här och göra det här.

Lite vadande över isskall fors.

Pyramiderna! Inte bara i Egypten.

 Här körde vi lite fel... och fick cykla uppåt en bit. Lite motigt, men vi fick i alla fall njuta av en härlig nerförslöpa... innan vi fattade att vi körde fel. :)

Avslutar med steniga stigen, bäckfåran och fantastiska grusvägen.

Från samevistet var det samma väg tillbaka. Vissa bitar var mycket mer lättcyklade, andra lite svårare på grund av svår tröttma i huvudet... Vi fick tanka energi i form av nötter och saltlakrits så gick det bättre igen. 

Det var en helt fantastisk runda och jag är så glad att makeN tog tag i mig imorse och såg till att vi kom iväg. 

Vi var ute i lite drygt fyra timmar och avverkade 25 km och ett stort antal höjdmetrar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!