9 augusti 2015

After race - känslorna.

Väl tillbaka i stugan satt vi i soffan en stund och försökte smälta dagen. Vi gick igenom rutten vi tagit, strategin vi hade haft och följt. Inte upp på fjället. Ytterområden. Cykla så mycket som möjligt.  

Målet vi haft att klara 20 kontroller, som vi slagit med råge. Känslorna som varken var hysteriskt fniss eller några som helst aggressioner men som bara var en dag full av skratt och glädje varvat med några tysta minuter när pannbenet jobbade. Jag fick i ofs inget gensvar när jag stämde upp i "Vi gå över daggstänkta berg" när vi traskade genom myren med cyklarna. Men i övrigt så. :)

Vi ringde hem, messade med kompisar, kollade sociala medier och gladdes åt alla glada tillrop vi fick i våra flöden. Otroligt nöjda med dagen. 

Ska vi räkna ihop poängen? frågade jag Annie. Ja!! 

Vi tog varsin karta och prickade för de kontroller vi tagit. 31 st. Gah. Plockade fram varsin miniräknare och började knappa in. När vi var klara tittade vi på varandra frågande. I chock.

278,98??? sa Annie.

Japp. Det fick jag med...

Eh. Men det är ju asbra!! Jag började genast googla tidigare resultat. Inga damer hade någonsin varit i närheten av de summorna. Ah. En lätt bana alltså. Eller...?

Jag kommer bli besviken om vi är sämre än topp 20, sa jag. Annie höll med. 

Vi åkte tillbaka till Lindvallen vid 19-tiden för att käka middag där, och vänta på prisutdelningen. Prisutdelningen var först klockan 22. Lång väntan. Men, vi satte oss vid ett bord och började prata med de trevliga bordsgrannarna. Jag hävde ur mig ett "jaha, har ni också vunnit eller?" och vi skrattade gott åt det roliga. Konstaterade att vi alla var vinnare idag. Att det kändes så. Att man har gjort mer än vad man kunde ana. Det var en far och son som också gjort sin första AIM. Vi pratade om ditt och datt. Men så frågade de om det gått bra och vi svarade att jo, ja, det har det, vi är nöjda. Jag frågade hur många kontroller de tagit och när de svarade 27 försökte vi se impade ut men misslyckades nog lite och de såg mäkta imponerade ut när de hörde hur många vi tagit. (Behöver jag skriva att det var 31 st? mohahhaha.) Grannen till vänster och hans fru hade tagit 23 st. 

Så var det lite underhållning (som var det enda dåliga med hela den där dagen). 

Och äntligen blev klockan 22 och det var dags för prisutdelning. Först var det priser till alla dråpliga händelser som varit under dagen. Det blev mycket skratt och lite ååååh... 

Och så var det dags. För prisutdelningen för eliten, som presentatören sa... 

De började med damer. Jag tittade på Annie och sa: sämre än 10 och jag blir besviken. Hon höll med. Presentatören berättade att det var oerhört jämnt. Det skiljde 3,5 poäng mellan 2:an och 5:an. Då tittade Annie och jag på varann igen, lite besvikna. Okej, vi kom sexa. 

Haha. Snacka om hybris redan där. Men ni fattar att vi var nöjda med dagen. Om två så oerfarna som vi ens tror att vi kan tävla med eliten. 

Och så ropade han ut: På 3:e plats, med 277,56 poäng, lag Friluftsfrämjandet... och där någonstans stirrar jag på Annie med vild blick och bara gapar. 

Vad sa han??? 277 poäng??? Vad hade vi?? Grannen till höger frågar förvånat och ivrigt - vad sa du att ni hade???? 

Jag vet inte!!! Annie ska jag kolla??? Jag kollar!!! Jag hade ju kvar skärmdumpen från mobilen.

Jag kollar. Stirrar på Annie. 278,98. Annie för fan!!!


Och så ropar han upp: På 2:a plats. Lag BSS*. Annie Rydström och Anna Grahn. Och vi ser ungefär lika chockade ut som de gör i både melodifestivalen och när de får en Oscar... Vi jublar och snubblar upp på scenen. Helt darriga. Hinner krama om varandra. Jag mumlar till prisutdelaren att det är vår första AIM och att vi är lite chockade.


Sen står vi där på scenen. Stirrar på varandra. Fnissar helt hysteriskt. Får en massa priser i famnen. Fortsätter asgarva. Mumlar hela tiden: Det här är ju helt sjukt. Det här är galet. Herregud. Oh my god. 




Jag har svårt att tro att det någonsin har stått ett mer chockat lag på AIMs prisutdelning. Eller att sådana amatörer som vi faktiskt är, har fått en så bra placering.

När grannen bredvid frågade om jag tränat mycket cykling hade jag svårt att erkänna hur lite det faktiskt är. Jag har varit ute och cyklat mtb totalt sex gånger i år, Åre inkluderat. Det har visserligen varit lite längre pass, men ändå. Sex gånger. Och så en sjunde gång i HK multi i ofs.

Men jag har ändå otroligt mycket mer självförtroende när det gäller cykling. Jag vet att jag är stark. Vi märkte det i Karlstad förra året, Annie och jag, att vi var starka på cyklingen. Då tog vi in placeringar. Även makeN och jag knappade ju in på cyklingen.

Men ändå. Man kan säga att jag har mer pannben än träning.

Hur som helst. Vi har haft hybris sen igår kväll.

Fan vad vi är bra.
Alltså. Fasen. Vi ÄR ju bra. Hur kunde vi bli så här bra?! Vi kom tvåa. Vi tillhör eliten!! Vi borde få sponsring! Hur fasen ska vi klå det här nästa år? Fan vad vi är starka.

Lite så.

Nu ska jag byta av Annie som kört i snart tre timmar medan jag socialt suttit här och kommit i kapp med bloggen. :)

*) BSS - Blod. Svett. Skratt

4 kommentarer:

  1. Bra, var ordet. Minst sagt. Och, så mycket glädje ni verkar ha burit med er under hela loppet. Grattis igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja!! Det var så jädra kuuuul!! Tack!!! :)

      Radera
  2. Bra insats!!/Bear

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Björnen! Lite Åre-träning kan få en på topp.

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!