20 september 2015

Mormor.

Vi var och hälsade på min mormor på vägen hem från sommarsemestern. Mormor är 94 år. Jag har räknat ut henne ett par gånger. Men hon är en krutgumma som inte ger sig i första taget.

Senast jag räknade ut henne var i vårvintras. Dagen innan hennes födelsedag dog hennes käre vän Tage. Han var lite yngre, mycket piggare men plötsligt orkade inte hans hjärta längre.

Mormor blev förstås väldigt ledsen. Och ännu mer ensam, även om de inte bodde ihop så sågs de ju varje vecka och pratade i telefon. För 3 1/2 år sedan dog hennes syster, så efter Tage har det liksom inte funnits någon mer.

I alla fall. Ett par veckor efter Tages begravning var mormor uppe och kissade på natten. Hon snubblade och föll så illa att hon bröt ett par revben.

Efter den här smällen var mormor inte sig själv på väldigt länge. Hon ville inte prata med varken mamma, mig eller min lillasyster. Hon bara sov och sov och sov. När hon väl svarade i telefonen lät det inte som hon och hon ville bara avsluta samtalet så fort som möjligt.

Min mormor är annars en sån där som man omöjligt kan avsluta telefonsamtal med. Hon kommer alltid på nya frågor precis när man ska lägga på - vad har du ätit idag?, vad har ni för väder?...

Jag trodde verkligen inte att hon skulle klara sig igenom den perioden. Men det gjorde hon.

Och jag kan inte hjälpa att jag funderar över vad det är som gör att hon inte bara ger upp. Vad är det som driver henne vidare? Hon ser nästan ingenting. Hon hör nästan ingenting.

Jag satt bredvid henne när hon åt sin lunch, som hemtjänsten levererar och värmer åt henne. De knotiga händerna som försökte få gaffeln att spetsa en potatis/köttbulle men som misslyckades nio gånger av tio. För att hon inte ser vad hon gör. Jag våndades över känslan att hon inte ens vet vad det hon stoppar in i munnen, för att hon inte ser vad hon till slut får på gaffeln. Hennes besvikelsen när tredje biten på raken visar sig vara köttbulle, när det är potatis hon vill ha. Svårigheten att skrapa upp såsen från tallriken eller att få upp lingonsylten.

Jag hjälpte henne förstås. Men hon vill ju själv. Hon vill inte bli matad.

Barnen är lite försiktiga. Lite avvaktande. Lite rädda. För en liten gumma. Hon vill inget hellre än att ha dem nära men hon ser dem ju knappt, och hör inte vad de säger. Jag får "översätta" allt de säger. Och det blir ju svårt att skapa närhet då.

Jag har frågat henne om hon är rädd för döden. Det är hon inte, sa hon, men hon vill inte heller tänka på den. Jag kände att jag ville fråga. För jag undrar när det där går över. Rädslan för döden.

Jag tänker på henne, ganska ofta. På hur mycket roligt vi har gjort. På hur nära vi ändå har varit. Och jag känner att jag borde ringa henne oftare. För både hennes skull och min. För att slippa dåligt samvete, sen. Men. Det är ju inte riktigt hon längre. Även om hon för det allra mesta är klar i huvudet så flyter samtalet inte lika lätt längre. Det är ju bara jag som pratar. Det är ju bara jag som har något att berätta. Hennes dagar är lika varandra. Hon läser inget längre. Ser på teve men ser ju ändå inte. Och hör inget. Hon berättar inte längre om vad hon varit med om. Hon kommer inte alltid ihåg om hon har varit ute, eller inte. Ibland kommer hon ihåg att hon har haft besök, men oftast inte.

Pernilla Stalfelt har skrivit många bra, roliga och framför allt kloka barnböcker. En av dem är DÖDEN-boken och i den beskriver hon det så bra om hur gamla människor ofta blir väldigt trötta och inte längre tycker att det är så roligt att leva. Jag känner igen min mormor i det där. Och det är jobbigt.

Vi får se helt enkelt, hur länge hon kämpar på. Krutgumman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!