9 oktober 2015

MORR - race report.

Jamen, jag har ju en race report att skriva! I tisdags i förra veckan bestämde Annie och jag nämligen  oss helt spontant för att vara med på en tävling på söndagen.

Vi visste inte så mycket mer än att den hette MORR, att det var cykelorientering runt Mölndals kommun, 6,5 mil fågelvägen och en beräknad vinnartid på 4,5 timme. Det lät lagom jobbigt och roligt. Vi beräknade att det skulle ta absolut max 6 timmar och det visste vi ju att vi orkade. Dessutom tänkte vi att det nog var hyfsat lätt orientering.

Vi hade lite fel kan man säga.

Men. Vi tar det från början.

Vi träffades vid starten, Annie och jag. Pirriga, fnissiga, kissnödiga... dvs som vanligt. Det här var en liten tävling som Mölndal Outdoor anordnade. Det var cirka 35 startande, varav 80% av manligt kön. Det skulle bjudas på fika vid en kontroll och grillkorv på en annan. Start och mål var hos en kille som var med och anordnade tävlingen. Bara det låter ju hur gemytligt som helst! Och det var det.

I af. Alla deltagarna cyklade tillsammans till starten och sen börjades det. Höjdmetrarna. Den första kilometern var tung. Jag var stel, det var kallt, det var uppför. Det var dock bara att följa massan till första kontrollen. Vi tänkte att vi nog skulle hänga på massan till andra kontrollen också men plötsligt var alla utspridda och vi fick fatta eget beslut.

Vi cyklade på, virrade lite, cyklade, virrade, såg några cyklister i fjärran och cyklade ditåt. Typ så. Kontrollen satt högst upp på ett litet berg. Vi kom dit sist eller näst sist tror jag så vi tog en selfie på toppen och instagrammade ut oss i etern. Fortfarande pigga och glada.

Vi gjorde en plan till nästa kontroll. Fortfarande inte uppvärmd i hjärnan men äntligen varm i kroppen. Virrade lite igen. Bestämde oss och körde på. Kom på den briljanta idéen att ta rulltrappan upp vid Mölndalsbro, och asgarvade åt oss själva.

Sista biten till den här kontrollen kom första riktiga missen. Jag fick för mig att det inte fanns någon järnvägsövergång utan att vi var tvungna att cykla runt. Så det gjorde vi. Uppför, uppför. Och sen blev det lite fel och lite fel igen. Men vi hittade kontrollen till slut. Firade med en energikaka på väg till nästa kontroll, eftersom vi varit ute i en timme.

Fjärde kontrollen efter satt ganska nära där vi bor och jag visste direkt hur vi skulle ta oss dit. Det kändes bra. Vi cyklade på och hittade rätt utan problem. Gött! Nu jädrar, tänkte vi! Vi kom dit som sista lag men tre andra drog när vi kom.

Femte kontrollen... nu började det luriga. Som tur var kände jag ju till området lite grann och visste hur vi kunde ta oss första etappen till kontrollen. Det var så pass långa sträckor så vi fick dela upp det i etapper men förstås ändå se att helheten gick ihop. Vi kom ikapp, och förbi, två lag. Här bjöds det på fika - kaffe och bulle (glutenfri till mig!). Det var fantastiskt gött och alldeles lagom timing eftersom vi varit ute i två timmar. Fyra kontroller på två timmar. Jojo.

Nästa kontroll var nära men vi missade ändå och fick leta en stund. Skalan på kartan var annorlunda än jag är van vid (i vanliga fall brukar 1 cm = 100 eller 150 meter). Den här kartan var inte alls så detaljerad, 0,8 cm = 500m vilket gjorde att det var svårt att för mig, som ovan, att hitta kontrollen. Att hitta fram till området där den skulle vara, var okej, men att hitta i området var svårt. Men lärorikt.

Till sjunde kontrollen hittade vi en fantastisk rutt, trodde vi. Vi körde på, blev osäkra, velade, vände om, insåg att vi hade varit rätt, cyklade och släpade tillbaka. Här fick vi släpa cykel en bit, men bara typ tio minuter. Vi kämpade på och tyckte att det gick bra ett tag. Tills vi nu missade helt och gick/sprang 10 minuter åt fel håll innan vi fattade. Då svor vi, och skrek, båda två. Skogen tog emot och vi körde på. Till slut hittade vi kontrollen, efter 1:10, ungefär 40 min efter de bästa, på den kontrollen. Gah.

Åttonde kontrollen satt uppe på Mölndals högsta punkt och vi hade nu varit ute i över 4 1/2 timme. Jag fick messa makeN och säga att jag inte skulle hinna hem till den gemensamma aktiviteten kl 15... Han svarade peppande: "Ok, kämpa på!". Det gjorde vi.

Nästa kontroll satt mitt ute i ingenting. Eller ja, i nånting var det ju. Men det var inga stigar dit. Vi fixade det ändå. Tack vare sjöar, öppen mark, skog och en bäck. Vi fick återigen släpa cykel, och vi svor en hel del. Det gör ont att släpa cykel. Pedaler som gör blåmärken på både vader och skenben och tvärstopp som resulterar i diverse blessyrer. Men vi var så överlyckliga av att vi klarade av den svåra orienteringen och att vi faktiskt gick rätt på kontrollen. Självförtroendet åkte upp igen.

Tionde kontrollen var obligatoriskt stopp och på köpet fick man grillad korv, kakor och vatten. Vi hittade dit efter lite smärre om och men och njöt av en stunds vila. Vi fick pysa ut lite frustration samt planera framåt. Det var också här vi fick höra att många hade hoppat över "mitt-i-ingenting"-kontrollen eftersom den mest är tidskonsumerande. Hoppa över kontroll?! Det hade vi ingen koll på att man "fick" göra.

Vi kände oss ändå, trots att vi varit ute i sex timmar nu, rätt grymma och nöjda med att vi tagit den kontrollen, utan större problem.

Efter tio minuter hoppade vi på cyklarna igen och körde vidare. Då kändes det hur trött kroppen var. Det var kuperat och skitjobbigt, även om det var grusväg. Vi trampade på och en knapp halvtimme senare tog vi den elfte kontrollen, som satt inne i en liten grotta. För att komma till grottan var det dock först en massa uppför, sen lite nerför. Håhåjaja.

Tolfte kontrollen var den sista vi tog och den satt återigen hemma hos mig. Jag visste exakt var så den var det bara att trampa på för att hitta. Ungefär 5 km kuperad asfalt och lite grusväg senare var vi där. Vi tog kontrollen, rådgjorde och bestämde oss för att till en början hoppa över den 13:e kontrollen. Den var placerad vid en sjö ute i skogen. Jag hittade dit men vägen är jobbig och klockan var nu typ 16:15. Vi hade varit ute i sju timmar och målet stängde 17:00 hade vi läst i PM:et. Vi tänkte att om cyklingen går snabbare än vi tror så hinner vi ta sista kontrollen i af.

Det hann vi inte men kom i mål 16:57 och var nöjda med det. Väldigt nöjda. Väldigt trötta.

7 timmar och 37 minuter var vi ute och kämpade.

1057 höjdmeter. (På AIM kom vi upp i 840 höjdmeter, så det säger ju en aning om hur jävlig den här banan var).

84 kilometer cyklade/släpade/sprang/gick/klättrade vi.

Kroppen höll. Hjärnan höll. Humöret höll. För även om vi svor en hel del, så skrattade vi hysteriskt desto mer. T ex när mitt ena ben försvann i ett slukhål och jag föll huvudstupa framåt, eller när Annie var med om typ samma sak, eller när jag skrek ett högt FAAAAAN för att det var så jobbigt och sekunden efter dyker det upp en något förvånad man med hund.

Och lika mycket som vi svor när vi missade kontroller. Lika mycket high-fivade vi, och jublade, när vi väl hittade dem.

Vi har förstås lärt oss mycket och nästa år... då jädrar.

Och för er som undrar hur det gick så kan jag berätta att eh... vi kom tvåa... av eh.... tre... på damsidan. Hon som kom först var drygt fyra timmar före oss (vi fick två timmars påslag på tiden för de två missade kontrollerna) - och vi är dödligt imponerade av henne.

Hur som helst. Det var då. Nästa vecka är det dags för Femmans multisportrace. Det som vi har tränat för sedan AIM. Då blir det lite nytt igen, säkerligen. Nytt och kul! Tror jag.


2 kommentarer:

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!